Att ge ångesten ett helvete.
Det är det jag försöker precis nu. Bokstäverna och meningarna får hjälpa mig att slippa den där rent ut sagt för djävliga känslan som heter ångest.

Vem fan beslutade att människan överhuvudtaget ska vara utrustad med något sådant? En tung mörk klump i bröstet som påverkar ditt sinne så pass att du bara mår rent ut sagt för djävligt som får dig att vilja skratta och gråta på samma gång och som inte vill släppa taget om dig.

Jag springer för då kommer herr Ångest inte i kapp mig. Då är det bara musiken, takten och ansträngningen som påverkar mig. Då får inte herr Ångest plats.

Men jag kan inte springa för evigt. Någon gång kommer känslorna i kapp.

Jag sväljer alkoholen och känner för en stund hur herr Ångest byts ut mot värme och den där avslappnande känslan som bara alkohol kan ge mig. Men så flyter alkoholen i väg åt ett annat håll och herr Ångest tar över med ett BANG! Herr Ångest äter alkohol, livnär sig på alkohol och plötsligt har herr Ångest tagit över HELA huvudet.

Jag vill precis som när man var liten, gråta. Gråta stora floder så att snoret rinner och ögonen svider. För efteråt, efteråt då finns inte herr Ångest kvar. Då är det bara små hulkande så där så att man knappt får luft. Kroppen orkar inte mer och man faller ihop i en liten våt klump. När krafterna återtar kroppen är herr Ångest en blöt snorig näsduk av sönderfallande toalettpapper.

Men det där går inte i dag. Jag kan inte gråta så att herr Ångest försvinner. Herr Ångest har fått rota sig för länge i min kropp och vill numer aldrig riktigt släppa taget. Herr Ångest finns numer i min kropp hela tiden mer eller mindre. Just nu mer.

Så jag fortsätter sätta ord på det jag känner, fortsätter trötta ur mig själv, fortsätter ta min medicin och fortsätter hoppas på en god natts sömn. För jag vet ändå att det är inte för evigt. I sinom tid kommer herr Ångest gå och gömma sig, bli undantryckt av fru Glädje och fröken Lugn. Men tills dess får mina fötter och fingrar gör sitt.