Att det finns kändisar som har samma diagnos som jag själv, ja det är redan känt. Men när personer, inte som jag nödvändigtvis känner, börjar eller har betett sig som jag ja då kan jag inte annat än att undra: Är du som jag?

Precis som när jag var tonåring vill jag passa in. Kanske inte som då, att inte våga vara mig själv, utan snarare att ha personer, veta om personer som är som jag. Jag vill få känna samhörighet.

Skulle jag till exempel flytta till ett annat land, ja trott på fan att jag skulle bli glad om det dök upp eller arr jag rent av letade upp andra svenskar just för att få känna den där samhörigheten, du och jag.

Lika med fritidsintressen, hallå finns väl en anledning till att att det finns föreningar.
Så när människor börjar prata, berätta eller bete sig, då tänker jag direkt, är du som jag.

Jag är som en vampyr som suktar efter blod, jag suktar efter samhörighet. Den där känslan när det du hör någon berätta, du känner igen dig, du vet, du har själv varit där, på det viset vill jag få känna.