I dag kom den ena halvan av den andra foten ut ur garderoben. Jag valde att helt enkelt berätta min ”hemlighet” för de två personerna som jag anser har rätt att få veta och som jag hade ett behov av att få berätta för.

Till slut gick det inte längre. Jag började må än mer psykiskt dåligt för att människor i min närhet, som betyder något för mig, inte vet varför jag plötsligt en dag skickar ett mejl och skriver att jag mår psykiskt dåligt och att jag är sjukskriven till sista januari och att jag därför inte kan jobba.

Jag blev inte hånad, jag möttes inte av oförstående blickar eller för den skull den där blicken, ja där fick vi en anledning att inte längre vara i behov av din arbetskraft, punkt. Nej jag möttes av förståelse, öppenhet och framför allt ärlighet.

Det är fruktansvärt jobbigt att berätta något som man är jävligt rädd för att berätta. Tänk dig den där situationen när du var barn och du hade kanske haft sönder något eller gjort något som du visste att du var tvungen att berätta för dina föräldrar. Jag kommer ihåg ångesten, mardrömsscenario som skulle inträffa om jag berättade. Men så… När jag väl öppnade munnen och berättade lättade den där ångesten och även om det blev en manande blick eller ett ”då vet du det till en annan gång” så kändes det sååå skönt att jag faktiskt berättade.

Nu är jag helt slut i huvudet. Jag har fått bevis på att jag kan och att jag vågar berätta att jag har diagnosen bipolär typ 2. Den andra halvan av den andra foten som är kvar i garderoben ska också ut. Jag ska stolt kunna stå med båda fötterna ute ur garderoben och inte skämmas för att jag har en psykisk diagnos.
Den tiden kommer när jag väljer att offentliggöra den här bloggen. Det värsta har jag ju redan klarat av, så jag kommer att klara av resten också. Det kommer ske, och det kommer ske snart.