Sakta blir mitt liv ljusare. Sakta blir den mörkgrå nyansen något ljusare. Bakslagen kommer fortfarande då jag bara vill byta ut mitt huvud. Men jag märker ändå skillnad.

Jag deltog på ett möte i fredags för att starta upp föreningen Balans här i Jämtland. Balans är en förening som är till för alla som drabbats av depression eller bipolär sjukdom som är anhörig eller drabbad.
Föreläsaren för kvällen ställde frågan:
Om det satt en stor röd knapp här på väggen som skulle innebära om jag tryckte på den att jag blev av med min bipolära diagnos, tror ni att jag skulle trycka på den då?
Nej, svarade en i publiken.

Nej jag tror de flesta med den här sjukdomen inte skulle trycka på den där knappen. För även om jag just nu, mer än allt annat, vill komma ur mitt depressiva skov börja leva som Johanna igen, så skulle jag inte vilja missta allt som gör mig till den jag faktiskt är.

Mitt liv är för jävligt i bland och jag orkar inte ens med mig själv. Jag önskar livet ur mig och jag förbannar de gener som gör att mitt huvud förvrider min personlighet.

Men livet blir ljusare, en dag i taget eller en timme i taget. Mina depressiva skov har gett mig en större förståelse för andra människor, lärt mig att uppskatta livet mer när jag mår bra, mina maniska perioder har gett mig ett tänk och en snabbhet, kreativitet som jag inte vill vara utan.

Just nu är gråten aldrig långt borta, den lurar bakom varje hörn. Men skrattet gör likaså. Varje dag är en tävling mellan de två och oftast blir det oavgjort. Men jag kan i alla fall känna, i denna stund i alla fall, att mitt liv inte längre hänger på en ensam vajer.