Nej den här dagen går inte till historien som den bästa.
Egentligen har det inte inträffat något speciellt, men det har inträffat saker vilket gör att min dag gått från botten till toppen tur och retur, flera gånger om.

När jag mår som jag mår, som jag gör nu, är det bäst att inget oförutsett eller icke önskvärt inträffat. Jag mår skit när sådana saker händer. Jag går från att känna mig helt okej till riktigt nere. Det värsta är när det hela handlar om byråkrati eller sjukvården.

En önskan om en samtalstid blev till ett telefonsamtal på tre minuter. Innan julen, nyår, ja just det, den kanske jobbigaste högtiden på hela året för en ostabil person, önskade jag att få en samtalstid på psyk. Men eftersom julen för många är den jobbigaste tiden på hela året så kanske psyk hade fullt upp, det är mycket möjligt. Men ett telefonsamtal på ett par minuter, ja det kanske räknas som 45 (vanlig samtalstid) minuter.

Det negativa ventilerades ur på gymmet när koncentrationen att klara ett benböj till var som på max. Trött och slut, leende lite mer uppåt gick jag hem. Så fortsätter kvällen ganska bra tills.

Som sagt det här med byråkrati, svenska myndigheter. Ja hej du, testa det när du mår psykiskt dåligt.
För plötsligt har ”Ja men du kommer hinna få en första utbetalning innan jul”, förvandlats till ”Ja ett beslut är fattat men din handläggare är inte klar med ditt ärende än, du får ingen utbetalning i morgon”.

Där ramlade Johanna ner i ett mörkt jävla hål igen. Sjukskriven från 16 november till 31 januari och fortfarande inga pengar. Jag är glad att jag inte är ensamstående mamma som befinner sig i ett depressivt skov. De barnen skulle inte få en rolig jul.
I det här fallet hade jag önskat att man från Försäkringskassans håll kontaktat mig när man upptäcker att oj då Johanna får inga pengar för jag håller fortfarande på att utreda min ansökan- Fast beslut tagits?

Vid sådana här tillfällen vill jag bara skrika rakt ut, kasa något hårt i väggen, tills jag lugnar ner mig, börjar seriöst överväga att snöra på mig springskorna och sticka ut på en löptur, tills jag inser att det bästa kanske är att låta allt gå över till takten av mina fingrar på tangenterna.

Det jag vill ha sagt med det här inlägget är att det är så fruktansvärt viktigt med kommunikation när det handlar om en personen som mår psykiskt dåligt. Dölj inget, låt inte bli att säga något och var öppet ärlig. Om det så handlar om personalbrist, brister i tredje led, oförmåga eller osäkerhet, säg det. Det är alltid bättre att säga något en gång för mycket än ingen gång alls.

Min dag har varit som en berg-och-dal-bana och i morgon måste jag ställa klockan för att jag ska få chansen att få fatt i min handläggare innan de sista julklapparna ska köpas.