Jag försöker med all min kraft att leva här och nu. Inte i morgon, inte om ett år, inte ens om en timme. Bara här och nu. Men det går inge vidare.

Jag är rädd, orolig och frustrerad. Det handlar om min framtid. Precis, just den som jag inte ska tänka på.

Jag har kommit till den punkt i mitt mående då livet börjar bli lite mer ljusgrått än mörkgrått. Jag har fler bra stunder än dåliga. Det här innebär också att jag betraktas som så pass bra att jag borde börja jobba, sisådär några timmar hit eller dit.

”Men du har ju ingenting att komma tillbaka till”.
Det är min kontaktsjuksköterskas ord.
Nej jag har inget att komma tillbaka till därför att det fungerar så när man är journalist. Inte för alla men för ganska många av oss. Vi jobbar på en arbetsplats så pass länge som LAS, lagen om anställningsskydd, tillåter det., de så kallade LAS-dagarna. För efter ett ex antal månader säger lagen att du ska bli inlasad på arbetsplatsen och bli uppskriven på den där listan som senare kanske kan leda till att du blir anställd, om det dyker upp en tjänst. Men innan det här sker blir du oftast utkastad, utlasad, för det är få arbetsgivare inom mediebranschen som vill anställa (eller kan som de säger till vikarierna).

Där befinner jag mig nu. Innan jag blev sjukskriven var det inte många veckor kvar innan jag skulle få sluta på den arbetsplats jag jobbade på för jag höll på att bli inlasad.

Så nej, jag har inget fast jobb att komma tillbaka till när min sjukskrivning är slut.

Samtidigt sitter jag just nu med ångest, en känsla av tomhet och en känsla av att jag inte riktigt är med på banan än.

Hur fan är det tänkt att mitt liv ska bli? Jag ska slussas ut på arbetsmarknaden igen på ett sådant lugnt sätt så att jag inte hamnar i den situationen jag befinner mig i nu igen. Men hur ska det gå till?

Ångesten kommer som ett brev på posten. Jag vill jobba, jag vill jobba mycket, men kanske inte nu. Inte när jag vräker i mig tabletter på kvällen för att sova, inte när jag gömmer mig bakom hyllorna på Ica eller hantlarna på gymmet därför att det dyker upp en person jag känner.

När jag träffade min kontaktsjuksköterska i dag gick jag dit och var på ganska bra humör. Jag gick därifrån med ångest, med en känsla av att jag sagt ja och nickat åt saker jag senare är säker på att jag inte alls skulle säga ja till.

Just nu vill jag bara skrika rakt ut, skrika tills jag blir hes och röd i ansiktet.

I morgon blir det möte med överläkaren och tillika den läkaren som är min läkare på avdelningen. Först då kommer saker att bestämmas, först då kan jag påverka.

Jag försöker leva i nuet, inte tänka på framtiden, inte ens tänka på morgondagen. Jag tar minut för minut.