Är jag lika mycket värd som andra?

on

Det är lätt att ifrågasätta sig själv. När mina fysiska åkommor tas på större allvar än mina psykiska.
Det är lättare att jag får en tid hos en läkare, sjuksköterska på den hälsocentral jag tillhör och det är större chans att personen jag får träffa vet vad den håller på med, än om jag skulle göra detsamma när det gäller mitt psyke.

Jag träffar allt fler personer som mår psykisk dåligt eller som har en psykisk sjukdom som möts av okunskap eller som överhuvudtaget inte får kontakt med psykiatrin.

Min sjukskrivning går till exempel ut i dag. I dag! Från och med i morgon har jag hamnat mellan stolarna. 3 februari, först då får jag träffa en läkare som ska bedöma om jag ska vara fortsatt sjukskriven eller om jag är redo att ge mig ut i ”verkligheten” igen.
”Du får ju pengarna retroaktivt om du blir fortsatt sjukskriven”. Orden är min kontaktsjuksköterska när jag frågar huruvida jag kommer få beslutet hemskickat per post eller om de ringer mig. Det är tre veckor sedan.

Jag kommer med andra ord under ett par dagar varken veta ut eller in. Det här handlar inte om tidsbrist att man inte kunnat göra en psykisk bedömning av min sinnesstämning  eller att byråkratin måste mala.

Nej det handlar helt enkelt om att man anser att det är okej att låta patienten vänta, pengarna kommer ju ändå sen. Men det handlar inte om pengar, det handlar om trygghet, det handlar om att bli tagen på allvar, det handlar om att inte behöva oroa mig. För är det något jag gör när svaren på frågorna dröjer, när besluten aldrig kommer, när framtiden är oviss så är det att jag oroar mig.

Vad gör då denna oro för mitt tillfrisknande? Ja den gör ju knappast att jag mår bättre.
Jag vet inte hur det hade varit om jag hade blivit sjukskriven på grund av en fysisk åkomma, hade besluten tagit lika lång tid då? Eller hade det varit så enkelt som att benet ännu inte är läkt då sjukskriver vi dig lite längre.

Tyvärr finns det inget hål i mitt huvud som du kan kolla ner i och konstatera att: ”Jo Johanna är nog fortfarande lite deprimerad för det kan vi ju se här på dessa skadade nervtrådar”.

Om det är något jag kommer att ta med mig från det här skovet så är det min fantastiska egenskaper för mental träning. Jäklar vad jag fått tänka positivt, välja ett annat spår, hitta strategier för att orka och att framförallt att inte sjunka längre ner. Och tyvärr kan jag inte ge psykiatrin någon guldstjärna för det. Jag har bara mig själv att tacka.