Kommer du ihåg? Kommer du ihåg den där leken, den som kallades raketen och som av någon anledning bara gjorde vid julgransplundring eller vid midsommarstången? Ner med ena foten i backen och sen den andra lägg på klapp med händerna i takt med fötterna, öka takten så att hela kroppen vibrerar, handen framför munnen så det pyser och sen i ett ända stort skrik hoppar du uppåt precis som en raket som lämnat marken påväg upp mot stjärnorna. Det är raketen.

Allt måste samspela annars kommer inte raketen i väg. Fötterna, händerna, munnen och skriket. Det är samma sak när en förändring ska ske, när kärlek skapas eller när ångest byts ut mot lättnad. Alla led måste samspela.

Ångest på tisdagen blev till nytänk, hopp och förståelse dagen därpå.

Med andra ord, förstår inte den ena parten vad den andra gör eller säger är det förbannat svårt att få till något som fungerar.

Jag mådde skit efter tisdagens samtal med min kontaktsjuksköterska, ångesten bara växte och det kändes som att jag hade sagt ja till att redan nu börja leta efter en arbetsplats att jobba 25 procent på.

För dig kanske 25 procent låter väldigt lite. Men för du ångestattacker rätt som det är, sover bara tack vara ett ex antal sömnmediciner så är det svårt att se framför sig hur man överhuvudtaget ska orka möta kollegors blickar eller ens orka ställa sig bredvid en vid den utslitna kaffeautomaten.

Lägg också till ångesten över att hela tiden veta att en frisk Johanna skulle trivas som fisken i vattnet vid sådana tillfällen. Ångestpåslaget blir än värre.

Men så sitter det plötsligt en person framför dig som fångar upp allt jag säger, gör, beter mig och omvandlar det till precis den som är jag. Raketen blev en raket helt enkelt.

Personen var min läkare som förstod, som resonerade tillsammans med mig och som framförallt lyssnade och som visste hur jag tänker.

Plötsligt försvann ångesten och Johanna blev sig själv. Jag kunde se framåt, känna längtan efter att få bli ännu starkare och börja arbeta.

Jag vet inte hur många gånger jag kommer skriva det men det kommer bli många gånger. Att lyssna, att bli förstådd och att tas på allvar. Det kan vara från psykiatrins personal, en vän eller ens partner. Men att bli tagen på allvar, att låta huvudet faktiskt vara en del av en hel människa betyder så mycket när huvudet inte fungerar som det ska.

För alla bitar måste samspela för att raketen ska fungera och få kraft att ta sig upp och i väg.