Bara för att jag  emellanåt inte orkar med mitt liv, att jag mår så pass dåligt att jag önskar livet ur mig själv, betyder det inte att jag är skiträdd för döden.

Jag föddes i en familj där man tror på livet efter detta. Att det inte bara kan bli svart. Snarare handlar döden om någonting nytt, en pånyttfödelse helt enkelt. Jag skulle lika väl som att återfödas som människa lika väl kunna bli en katt. Det handlar om att skapa något som gör att när dagen väl är kommen så ska det inte göra lika ont. Precis som en religion.

Men allt det här finns det ju ingen vetenskaplig bevisning för. Skulle det finnas det ja då kanske risken för självmord skulle öka än mer. ”Å vad jag är trött på det här livet, nästa måste vara betydligt bättre”.

Jag är kanske inte uppfostrad, mer kanske intalad, att varje människa man möter i sitt liv har en betydelse. Antingen kan det var en vägvisare, en lärdom eller bara livet, men varje person betyder något. I vissa avseenden möter jag en person därför att det redan är förutbestämt, typ. Sambon och jag brukar prata i termer som: ”Om du inte hade gått på den där festen…Om du inte hade skaffat Facebook… Så hade vi nog inte suttit här…Någonting ha pekat med fingret och fört oss samman”.

Livet är inte speciellt roligt för någon, emellanåt. Att då få haka upp det på någon form av tro, förhoppning, tycker jag inte är fel. Livet kanske blir lättare att leva då.

Att jag mår som bäst när jag får vara ute, känna musklerna arbeta, känna dofter i naturen, få bli svettig, få känna mig såbar inför väder och vind, kanske har med mitt tidigare liv att göra, vem vet. Eller så är det bara så att min kropp mår bäst av att vara i den miljön därför att den är skapt så, arv etc.

När jag fick ECT-behandlingar blev jag sövd varje gång innan och när jag vaknade kände jag det som att livet kom tillbaka. För allt blev ju faktiskt bara svart på ett par sekunder, ett stick i armen och vips.  Så vaknade jag med lätt huvudvärk och förvirring.

Så trots att jag har tendenser, en diagnos, till att önska livet ur mig själv, så är jag skiträdd för att dö, när jag mår skapligt bra.

Egentligen handlar väl alltihop om att kunna välja. Livet eller döden, när, hur och var.