Du väljer inte till vilken familj du föds in i. Du väljer heller inte vilka gener du får med dig.
Men du väljer partner.

Jag är tacksam för varje dag jag får bli älskad för den jag faktiskt är. Det är inte en självklarhet i alla förhållanden eller äktenskap. Det är framförallt inte självklart att man ska fortsätta att bli älskad. I alla fall inte om du har en påfrestande sjukdom eller ett beroende.

”Om det fanns en knapp att trycka på som skulle göra att du mådde bra då skulle jag trycka på den”.

Orden är sambons.
När vi träffades berättade jag ganska omgående för honom att jag är bipolär. Jag la ut beskrivningen för att han skulle få en ärlig chans att välja, orkar jag stanna kvar eller kommer det här bli för tufft.
Jag var helt säker på att han skulle komma med en bortförklaringen morgonen därpå, att han var tvungen att åka hem tidigare, men att ”vi hörs på telefon”.

Det blev aldrig så. Det blev raka motsatsen.

Men ju mer jag lär känna av mig själv och min sjukdom ju mer förstår jag också hans situation.
Jag har sagt det och menat det, de där gånger jag slitit mitt hår gråtit, hyperventilerat, velat slå mig själv i huvudet, lämna mig. Du kan få något betydligt bättre.
Men han stannar.

Att vara anhörig till en bipolär person kan inte vara lätt. Framförallt inte en bipolär person utan medicin eller insikt i sin sjukdom. En period av gränslös kärlek, äventyr och drömmar. Till en period av mörker, instängdhet och nästintill okontaktbar.

Oftast ser man den sjuka personen. Den personen får hjälp, medicin, terapi. Men bakom står också någon som kanske upprätthållt hela vardagen, som bett på sina bara knän ”Snälla ta din medicin” och som förorsakat sig själv.

Jag har inte själv haft det så eller levt i ett sådant förhållande. Men faktum är att de anhöriga oftast glöms bort.

Hade jag inte talat om för mina föräldrar varför jag blev inskriven på psyk den där gången eller att jag överhuvudtaget hade en diagnos när jag blev utskriven, då hade de heller inte fått veta något.

Det är inte bara den sjuka personen som behöver vård det är också alla runtomkring. Om vi ska få ett samhälle där vi börjar prata öppet om psykisk ohälsa då tror jag att man också måste vårda de anhöriga så att de får hjälp och bearbetning kanske till och med medicin.

”När jag ser ett stjärnfall då önskar jag att du ska få må bra, säger sambon”.
”Det önskar jag med”, säger jag medan jag analyserar hans ord och önskar att jag inte har eller kommer förstöra hans person.