Att kämpa emot mig själv

on

Det blev nästan två mil och ett blått vänsterknä när skridskorna fick bestämma. Jag flöt bara med, njöt av solskenet och hejaropen i mitt huvud. Jag orkade inte bry mig om vad det skulle bli, motvind och djupa sprickor.

Mitt liv i stort är så just nu. Jag måste ständigt intala mig själv att det ordnar sig, du vet inte hur det blir förrän du är där etc. Agerar jag så, jag kämpar emot mitt eget huvud, mina egna tankar, försvinner ångesten och oron sakta men säkert. Men hänger jag bara med, flyter med mina mina tankar, för att jag inte orkar bry mig då sitter jag till slut med tankar om hur mitt liv kommer vara om 20 år. Då är det precis som att fastna med skidskoskenan i en spricka och ramla framåt med knät först i den hårda isen. Det gör ont länge efteråt och blåmärket börjar synas nästan direkt.

Lika är det med ångest. Ångest som jag förorsakat mig själv för att jag inte orkade kämpa emot. Det tar timmar, ibland dagar tills ångesten liksom ett blåmärke börjar gulna och göra mindre ont.

Just nu arbetar jag ständigt med att inte flyga i väg i tanken. Inte ta ut allt i förväg och bestämma innan jag ens har tillräckligt med information.
Ja jag oroar mig för min egen framtid. Jag befinner mig i ett stadium då jag känner att energin nästan är tillbaka. Jag vill göra nytta, jag vill utmana mig själv, jag vill få börja göra det jag kan, nämligen att vara journalist.

Precis där och då får jag hejda mig själv. Ja jag vill tillbaka, men inte allt på en gång, en sak i taget. Inte gå all in på en gång det slutar med mani/hypomani.
Så jag måste hejda mig från den sidan och hejda mina tankar som säger att jag aldrig kommer komma tillbaka till den jag är, att jag intalar mig själv att kommer att få göra allt det där själv vilket riskerar min hypomani.
Arrrgghhhh! Suck.

Jag är tillbaka där jag började, Jag har kämpat mig upp från de mörkaste av dagar, tillbaka till mitt mående jag hade när jag precis blev sjukskriven. Jag har drivet, men inte orken, jag står och väger mellan att ta ett steg ner eller ett steg upp.

Jag har kommit en bra bit på väg. Nu handlar det bara om att kämpa emot mig själv. Kämpa mig till det ljusgråa tillståndet som är mitt liv. Vissa dagar går det lätt, vinden i ryggen spegelblank is, andra är det motvind och djupa sprickor.

Det är väl hur jag gör när jag ramlat som kanske räknas i slutändan…