Jag har gått i terapi sedan jag var tolv, tretton år. Jag har träffat terapeuter, psykologer, psykiatriker, sjuksköterskor under psykiatrisk utbildning, sjuksköterskor med psykiatrisk examen, behandlare, ja de flesta med någon form av psykiatrisk titel. De har hjälpt mig, ja de flesta i alla fall, att bemästra mina problem det vill säga mitt liv.

Innan jag fick diagnosen bipolär sjukdom typ 2 hade jag gått i terapi för att få bukt med mina ätstörningar, anorexian, och med den också min självkänsla. Jag har packat ryggsäcken med verktyg för hur jag ska hantera den ångesten som kan uppstå när mat är inblandat, hur jag ska behandla mig själv för att tycka om mig själv. Hela ryggsäcken är full av dessa verktyg.

Men när det kommer till helheten, alltså hela Johanna, då är det många verktyg som saknas. Jag kan hantera ett problem, men det stora hela har jag inget svar på. Än.

Mitt liv kommer med stor sannolikhet ta en annan vändning framöver. Inte så att det kanske syns utanpå, vändningen kommer ske i mitt huvud.
Mina önskemål om att få träffa en psykolog har äntligen hörsammats.

(Det tog bara tre månader och ett uns till bitterhet hos mig själv för att jag framöver ska få stänga in mig med en person som ställer de rätta frågorna och som hjälper mig med svaren)

Med stor sannolikhet har diverse personer insett att det där med att proppa i Johanna piller för att hon ska sova, inte fungerar. Jag knaprar däckad-på-en-halvtimme-piller som Gott & Blandat och ändå kan jag inte bemästra mitt huvud till att vilja sova. Varför? Det undrar jag med. Kanske kommer den frågan att rätas ut mellan de fyra väggarna tillsammans med en psykolog.

Fläckarna, hålen, på min livskarta ska täppas igen, bearbetas, behandlas, förkastas och analyseras. Min ryggsäck ska fyllas på med inte bara lösningen på ett problem, utan lösningen på hela mig, typ. Jag har fått chansen att tillsammans med en smart person hitta knep på hur jag ska hantera mig själv så att chansen att hamna i ett depressivt skov minskar.

Det kommer inte bli lätt och jag kommer inte alltid tycka om det. Men, som min pappa säger till  mig, om jag öppnar munnen och sätter ord på mina problem så är chansen att jag ska må bättre betydligt större än om jag håller tyst.

Det är med andra ord på tiden att min verktygsryggsäck blir full.