Jag är mörkrädd. Jag är till åldern en vuxen person men när det kommer till monster under sängen är jag fortfarande ett barn. Jag kan se personer i skuggorna och jag kan fortfarande dra en suck av lättnad när jag tänder lampan och ser att det bara var en hög med kläder.

Huvudet spelar mig ett spratt. Jag framkallar bilder, bilder som inte är på riktigt, monster som tar djupa andetag under min säng eller en främmande person som är på väg rakt emot mig i mörkret,

För det är när mörkret lagt sig som allt får andra perspektiv. Händelser från förr spelar mig ett spratt i huvudet, saker jag sagt, gjort eller oroar mig för får enorma proportioner i mitt huvud och då hjälper ingen sömnmedicin.

Ångesten blir likt monstret under sängen. Den ligger där och lurar och håller mig vaken för minsta ljud eller tanke. Det är när mörkret faller som allt ska bearbetas, gå igenom och analyseras. Jag vet redan vid det här laget att jag inte ska syssla med just det. Jag ska egentligen bara ta tag i tanken och kasta den ifrån mig. Inte sträcka mig efter bettskenan för att käkarna börjat ömma.

Jag har inte sovit ordentligt på flera veckor. Nu har det gått så pass långt att jag får ångest vid tanken på att sova. Jag kan ligga och drägla på min kudde men vips så måste jag gå på toa och där och då händer det. På väg till toaletten i mörkret står det en person och delar ut tändstickor till ögonlocken och den stora boken med ångest, kvällslektyren vars kapitel läses om och om igen.

Det är kapitlet om Johannas framtid som går på repeat just nu. Till skillnad från monstret under sängen är det här monstret inget som försvinner om jag tänder lampan. Har jag tur faller mina ögonlock ihop så pass hårt att tändstickorna knäcks på mitten när all medicin i magen lyckats ta sig upp och i väg till mitt huvud. Ett par timmars sömn, med drömmar som är så sjuka så de kunde lika gärna vara verklighet.

Så sipprar dagens ljus in genom fönstren och Johanna vaknar med ett ångestryck. Monstret under sängen syns inte till längre och mörkrets ångest har bytts ut mot dagsljusångest: Vad ska det bli av mig?
Den trycks undan av visuella, fysiska aktiviteter tills mörkret faller igen och monstret under sängen grymtar till. En till natt i sällskap med ångest och en fullproppad dosett.