Det finns personer som kliver in i ens liv bara för att sedan försvinna för alltid. Jag kan önska flera gånger om att jag skulle ha gjort saker och ting annorlunda, berättat att du och du lämnade spår i mitt liv.
Men det blev aldrig så och jag förstår varför ni inte orkade mer.

Jag har skrivit det förut att jag förstår varför en människa väljer att ta sitt liv. Det handlar inte om egoism och det handlar faktiskt inte om att man vill såra någon. Det handlar om att du helt enkelt inte orkar med ditt liv längre, att du mår så pass dåligt att du inte kan se någon annan utväg.

Jag har varit där och jag hade bestämt mig. Men trots det kan jag på ett annat plan inte förstå att det gick så fel som det gjorde för dig och dig.

Du finns med mig hela tiden och jag saknar dig. Det gör ont i bland när jag tänker på hur dåligt du måste ha mått. Jag tänker på den familj du lämnade efter dig och jag hoppas att du äntligen har fått frid.

Och till dig, jag hoppas verkligen att du inte längre behöver må så dåligt som jag vet att du gjorde så länge. Jag förstår inte att du behövde säga hejdå för jag trodde att du fick hjälp.

Jag träffade ingen av er på många år. Men det blev ändå en chock när jag fick veta. Det har gått några år sedan dess men jag kommer aldrig kunna glömma någon av er. Ni finns liksom här för alltid på något sätt.

Jag hade tur, turen att få rätt hjälp. Det borde inte handla om tur det borde vara en självklarhet att man ska få rätt hjälp även när det handlar om ens psyke. Men statistiken säger annat. Hade det handlat om en fysisk sjukdom är jag säker på att en människa inte skulle behöva lida så pass länge. Så många människoliv som avslutats i förtid, så många vänner, bekanta, familjer, barn som blivit av med någon de älskade så.

I desperation tar man till vad som krävs då. Om det slutar med att man tar sitt liv, ja då var det nog också den ända lösningen. Jag vet hur det känns och jag är tacksam för att inte ramlat så långt ner igen, att kanten vid hålets början kommer allt närmare.

Men er två tänker jag på i dag och jag kommer fortsätta tänka på er. Jag hade kunnat bli en siffra i statistiken men jag fick hjälp, ni blev utan.
Det här är till er som inte orkade kämpa mer, det här är till er som finns här men på ett helt annat plan.