Jag har inget emot att gå i terapi. Framförallt har jag inget emot att göra det tillsammans med en psykolog. Med en dörr stängd, den lilla lampan som lyser rött för upptaget och jag själv nedsjunken i en lagom bekväm fåtölj mejslas det fram utropstecken i stället för frågetecken.

Sakta börjar en bild av Johanna från då att träda fram. Acceptans blandas med förnekande. Efter en timme öppnas dörren till verkligheten igen men jag ser den med andra ögon.

Vid det här laget är jag så van att sätta ord på vad jag känner eller inte känner. Jag har gjort det i perioder under många, många år. Så att sitta där med en, till en början, främmande person och berätta, sätta ord på händelser, tillfällen, upplevelser är inget konstigt. Det är en ventil för att jag ska orka fortsätta mitt liv.

Psykologi har alltid intresserat mig, kanske just på grund av att jag själv haft en personlig kontakt med ämnet.
Men det finns teorier och det finns teorier.

Jag lever mitt liv relativt mycket efter det klassiska, djävulen, ängeln och jag någonstans där i mitten, eller som jag också brukar uttrycka det, den svarta, den vita och den grå perioden i mitt liv. Just nu kämpar ja med att hålla mig i mitten, inte ta ett steg för mycket och något håll utan hela tiden befinna mig i mitten, i den grå perioden. Jag har under stora delen av mitt liv försökt att psykisk inte sticka ut för mycket åt något håll. Men facit visar att jag totalt har misslyckats med det under perioder av mitt liv.

Så när livet ställs på ända. När en ny Johanna 2.0 ska mejslas fram ifrågasätter jag vem jag egentligen är, åter igen. Jag prickar rätt på flera psykologiska teorier, vissa ler jag bara åt och åt andra känner jag mig riktigt konstig.
Att ifrågasätta sitt eget psyke eller historia hör till om man ska kunna förändra, ändra och skapa något nytt.
Varför litar jag inte på att väskan är packad med rätt saker? Varför har jag i vissa avseenden blivit ett kontrollfreak? Varför har jag fått diagnosen bipolaritet när sjukdomen på så många andra aldrig brutit ut?

Teorier är bara teorier och en guide för hur en person tänker. Jag tänker vända det till något positivt och se det som en nyckel till en låst dörr som används för att hitta de pusselbitar som saknas i pusslet Johanna. Det är läskigt, jag är rädd för vad som finns bakom den stängda dörren. Men jag är inte skräckslagen. Det är bara ett första kliv mot ett nytt äventyr.