Hamnade framför en av X-Men filmerna. En ond kraft ville förgöra dessa människor med extra ordinära krafter, mutanter. De behövdes inte i en värld av människor som inte ville se sig som den besegrade arten., etc.

Jag är ingen mutant med fantastiska krafter som att kunna framkalla oväder med ögonen eller eld genom ett knäpp med fingrarna. Men jag har tre tillstånd varav ett är lite för min egen del en superkraft, hypomani/mani.
Men det finns ett högt pris att betala när det tillståndet börjar ebba ut, nämligen den nattsvarta depressionen.

Så, jag äter litium för att inte få det där tillståndet. Topparna kapas av och jag blir mer ”normal”. Det är för mitt eget bästa jag äter medicinen för jag vill ju trots allt leva.
Men fan vad jag kan sakna det där tillståndet!

Hjärnan går på högvarv. Jag behöver ingen sömn och knappt någon mat. Jag blir snabb i huvudet. Har hunnit se slutet av en diskussion innan den ens kommit halvvägs. Kan ha riktigt många bollar i luften och ändå inte tappa dem. Jag har en självförtroende som få, jag läser av människors sinnesstämning så att jag vet hur jag ska agera (som journalist) och jag hittar lösningar på ett till synes omöjligt problem. Allt går i 110 hela tiden i mitt huvud men jag kan fortfarande utåt vara ungefär som vanligt men med en djävla massa energi.

Det är en bitterljuv saknad. Jag vet också att jag kan återvända till min superkraft egentligen när jag vill. Jag vet vilka knappar jag ska trycka på även fast jag äter medicin.
I min saknad kan jag lätt bli bitter och känna att jag inte alls självmant har valt att äta medicin och för att ”slippa” mina hypomaniska/maniska tillstånd, det är omgivningen som vill ha mig from som ett lamm, det är så mycket lättare på det viset. Sjukvården vill göra mig till en i mängden de vill utrota den här sjukdomen!

Men när allt det där har lagt sig vet jag att inget av det där är sant. Att jag hade varit död i dag om jag inte fått diagnosen och medicinen. Min längtan är bara som längtan efter en olycklig kärlek. Diagnosen kommer jag bära med mig ändå, trots medicinen, och jag skulle inte vara Johanna om den var helt raderad.

Jag tänker på filmen igen. Det är först när mutanterna lärt sig att hantera sina superkrafter som de på riktigt kan få användningen av dem.
På samma sätt måste jag lära mig att hantera, leva med min hypomaniska/maniska sida. Först då kommer även jag få användningen för mina krafter utan att riskera mitt eget liv på kuppen.