”Ska du inte äta godiset, frågade kompisen L”.  Hon pekade på den stora högen av hårda som mjuka godisar som hade bildat ett berg i den lilla godisskålen.
”Nä, men du får ta om du vill, sa jag lite slött”.

Att jag blev född under påsken och på självaste Långfredagen satte sin maniska prägel i tidiga år  (Den 5 april sammanfaller ganska ofta med påsken).
Ett år fick jag påskägg med godis i present, påskgodis för att jag klädde ut mig till påskkärring och de traditionella påskäggen av mamma och pappa. (De äggen göms för övrigt fortfarande än i dag i buskage och under hus och förråd i familjen Nymans trädgård under påskaftonen).

Så här i efterhand blev det till en grej att samla på godis, bara lägga bitarna på hög utan att stoppa dem i munnen. Till slut blev hela den där märkliga högen dammig och inte ens kompisar ville ta sig en bit. Högen såg nog varken lockande eller aptitretande ut och den hamnade också i soporna, till slut.

Det är komiskt ändå hur vissa minnen etsar sig fast i huvudet. Hur doften av surt smältvatten kan locka till ett leende och fungerar som en tidsmaskin. Tillbaka till mammas röda läppstift på kinderna, en kajalpennas spets blev till fräknar i hela ansiktet och att en alldeles för stor sjal runt huvudet blev till en påskkärring med kaffekannan full i egenhändigt ritade påskkort.

Inom ett par veckor blir jag 31. Jag kan emellanåt känna att jag gärna hade fått slippa min bipolaritet, framförallt när jag känner att jag hela tiden måste jobba mer med mig själv. Men när jag mår bra så vet jag vad svaret skulle bli om du skulle ställa frågan: ”Om det gick att bota din sjukdom skulle du vilja göra det då, slippa den?”
”Nej det skulle jag inte”.

Utan min diagnos skulle jag inte vara Johanna. Jag skulle nog framförallt inte ha ett komiskt barnminne om en dammig godishög i en liten skål ställd på min bokhylla i mitt barnrum. För jag hade nog säkert inte börjat ”samla” på godis och blivit som en hamster.  Jag hade nog säkert inte heller ritat påskkort så att det gjorde ont i fingrarna för att få ännu mer godis i utbyte. Jag hade inte varit jag.

Jag trodde lika länge på påskharen som på tomten och att det fanns kärringar som satte sig på en kvast och flög i väg, ja varför inte. Är man tillräckligt elak så…

Så med andra ord, jag är som jag är och det går i grund och botten väldigt lite att göra åt det. För fan vad tråkigt det hade varit om jag inte var jag, att jag inte var en hamstrande sockerstin skitunge eller en emellanåt skvatt galen sambo.

PS: Att ”spara” på godis är en egenhet jag har kvar men några större volymer blir det aldrig eftersom jag numer bor med en sockeråtta. DS