Det är skönt att få känna igen sig i andra. Att få skratta åt en rollfigur för att den påminner om mig själv. Eller att få höra en annan person berätta om hur det känns att vara bipolär bara för att jag själv ska kunna skriva under på att jag är likadan och att jag inte är ensam. Det är en tillfredsställelse som jag kan leva på länge.

Det är därför jag också samlar på kändisar. Kända personer som väljer att komma ut och berätta att de också har nattsvarta dagar och starkt ljusa liv emellanåt. Jag känner att jag tillhör ett ganska bra gäng.

Men det finns också de där tillfällena då igenkänningsfaktorn blir lite för verklig. När filmen speglar en depression lite för bra, när jag redan vet nästa replik och på vilket sätt filmen kommer sluta. Eller när huvudrollsinnehavaren i serien spelar upp historien om hur mitt liv hade kunnat bli om jag hade tagit en annan väg.

Känslan som lämnas kvar blir en ångest som  egentligen inte är min eftersom jag inte lever det liv som personen gör i serien. Men ångesten kommer därför jag kan peka på så mycket som jag hade gjort, vilka personer jag hade sårat, hur jag hade betett mig och hur dåligt jag hade mått därför att jag, precis som huvudrollsinnehavaren i serien, inte hade vetat hur jag skulle sluta upp och i stället bli en bättre Johanna.

Det är en jobbig känsla. Att hamna i situationer som jag, när jag är mitt i dem, inte har en aning om hur jag hamnat där och hur fan jag kunde göra det där. Jag har suttit på ett hallgolv, gråtit, bett om förlåtelse mellan in- och utandningarna och uttalat orden: ”Det är inte jag, jag vet inte varför och jag vill inte ha det så här”. Hur jag sa aldrig mer, men trillade dit igen när nästa hypomaniska period, jag hade ingen diagnos eller medicin då, inföll.

Så när den ”fiktiva” rollfiguren gör detsamma kan jag bara nicka igenkännande. När den ”fiktiva” personen också delvis har varit en verklig person blir det jobbigt. Det handlar bara om val, vilka val jag gör, så kan kurvan blir en enda stor raksträcka som slutar med svarta gummistreck i asfalten och en kvarglömd bränd lukt.

Det kan helt enkelt gå käpprätt åt helvete eller så blir allt ganska bra. Det handlar om alltid om val för alla. Men mina val har en benägenhet att bli ganska omvälvande om jag inte tar ett steg tillbaka först.