Jag kommer ihåg de där första hemligheterna hemlisarna som var ristade i sten som man tummade på att ingen annan skulle få veta. Hur tilliten till min vän bara växte ju fler hemlisar vi delade och som bara vi två visste om, ingen annan, verkligen ingen annan visste om dem.

De stannade hos vännen för evigt, så länge ingen av oss ville avslöja hemligheterna. Tilliten växte och förtroende för den andra blev stark.
Men så  berättade vännen att vänskapen skulle ta slut. Att det redan från början fanns ett slutdatum för förtroendet, för inget varar ju för evigt.

Jag blir paff, ledsen för hur ska det nu gå för mig?

Att få veta att de där måndagar med en timmes vägledning, förtroende, hjälp, kommer att upphöra är som att klippa av ett vänskapsband.

Det handlar om en anställning som upphör och med den också min terapi.

Bakom fyra väggar har jag avslöjat mina hemligheter, delat med mig av mitt mående, min ångest och min oro. Tillbaka har jag fått råd, en person som lyssnat och som aldrig skulle avslöja det jag sagt.

Jag har öppnat på locket, rotat runt i mitt fördolda, i min bakgrund och jag har börjat fundera på vem jag egentligen är och börjat omvända frågetecken till utropstecken.
Det har tagit tid men nu är jag liksom där jag vill vara. Jag vill fortsätta att berätta för att få hjälp.

Men inget varar för evigt.

Ja jag målar fan på väggen, innan jag egentligen vet vad det här kommer att innebära, för jag är livrädd.
Det handlar inte om att jag ska gå i terapi i resten av mitt liv. Det handlar om att jag vill avsluta det jag påbörjat. Men nu finns det ett tidsbestämt slut.

Det känns inte okej. Jag har verkligen famlat i mörkret, suttit och väntat på den där förändringen i väntrummet och verkligen slitit mitt hår i frustration över mig själv.
Men en dörr öppnades och sakta har jag börjat bygga upp och omforma mig själv. Nu är den dörren på väg att stängas igen.

Vännen försvann men hemlisarna, ja de finns fortfarande kvar.