Jag gav mig själv ett nyårslöfte. Jag ska börja bli lite snällare mot mig själv.

Jag har alltid tyckt att det varit enklare att straffa mig själv än att belöna mig. Jag kan än i dag ställa mig frågande när någon säger att jag är värd att unna mig något. Hur gör man då?

Lättare är det däremot att låta mig straffa mig själv. Tycker till exempel jag att jag gjort något fel ja då straffar jag mig själv med ångest som sedan måste botas med en fysiskt ansträngning. Ju mer illamående jag blir desto bättre. Jag kan straffa mig själv också genom att förbjuda mig själv att tänka på vissa händelser, saker jag gjort eller sagt. Eller så straffar jag mig genom att spela upp de där händelserna om och om igen så att jag blir riktigt illamående. Jag är vad jag själv kallar en expert på straff och förbud.

Så när det kommer till att belöna mig själv, att ge mig själv en klapp på axeln, så har jag mycket att lära. Att unna sig har för mig alltid varit förknippat med mat. Jag unnar mig den där chokladbiten. Det hör framförallt ihop med min tidigare anorexia. Att unna sig betydde då att jag verkligen hade gjort något storartat och överlistat min ångest så att jag kunde unna mig en ruta choklad på den där 250 grams chokladkakan. Så hur unnar man sig på annat sätt?

Jag hamnar i tillstånd där jag inte tycker att det är värt att leva, att lycka tillhör dem som vet hur man skapar den och som kan tolka den i sitt huvud. Hur jag mår har helt och hållet att göra med hur jag behandlar mig själv, hur mina tankar mitt psyke påverkar hela mig. Skit ska ut och bra ska in.

Så under det här året ska jag försöka vara lite snällare mot mig själv. Vända straff till belöning och bättre självkänsla.

Jag duger som jag är, jag ska bara få in det i mitt huvud också.