Klädd i det tjockaste understället med den mjukaste filten virad runt min kropp, instoppad och hopknölad runt mina fötter dricker jag den lite ”finare” folkölen och låter den ena handen med jämna mellanrum nypa tag i ett flottigt salt friterat potatischips som får gommen att svida till och magen att klucka förnöjt.

Är det här jag?

Är jag kanske egentligen en person som ger blanka fan i vad jag stoppar i mig, som njuter av sådana här tillfällen och som är ganska nöjd. Är det här den riktiga Johanna?

Jag är tillbaka till stadiet ifrågasätter-vem-jag-egentligen-är. 15 november 2015 orkade jag inte mer. Jag trillade rakt ner och hade det inte varit för medicinerna, sambon och så småningom psykologen hade jag nog än en gång tänkt tanken ”Nu skiter jag i det här”.

Så när jag nu verkligen är uppe i det där hålet, nu krävs det ett par långa steg bort från det bara, så börjar jag fundera vem fan är jag.

Jag har omvärderat, omstrukturerat, förändrat så mycket i mitt tankesätt så nu har jag gått varvet runt. Det är egentligen nu som jag ska få reda på vad jag ska behålla och vad jag kanske ska kasta bort eller omvärdera igen.

När jag var sjuk i anorexia, för så många år sedan, fick jag lära mig att äta igen, lära mig att njuta av maten och lägga ångesten åt sidan. I dag, typ 17 år senare, kan jag njuta, oftast, av mat fullt ut utan att få skadliga tankar tillbaka.

Med andra ord, jag har gjort det här arbetet förut så jag vet att jag kan göra det igen. Jag måste bara lära mig att leva, att genuint kunna njuta av livet, ha riktigt dåliga dagar utan att de blir till år och lära mig att tillåta mig själv, lära känna mig själv.

Jag vet ärligt talet inte vem jag riktigt är. Jag har mina svarta, mina vita och mina ljusgrå perioder och förmodligen lika många personligheter, Johannor, också. Men just nu undrar jag nog mest över vem Johanna-i-balans är.

Tids nog kommer jag aldrig reflektera över de här frågorna, tids nog är det bara dagar i mitt liv som passerar.

Det ser jag framemot.