Allt skulle vara precis som vanligt. Det skulle vara så där rosaskimrande och enkelt. Det skulle bara vara ett ”Hej” och jag skulle vara tillbaka där jag slutade.

I oktober 2015 gick jag hem från min dåvarande arbetsplats på Sveriges Radio. I går kom jag tillbaka.

Jag har längtat, gråtit och skrattat och haft en rosaskimrande bild i huvudet över hur allt skulle vara när jag skulle kliva innanför de där dörrarna igen. Hur kaffet i automaten skulle vara svart och starkt, hur jag skulle kunna rycka tag i en bandspelare, starta en intervju och med lätthet skapa ett färdigt inslag, hur jag lätt skulle kunna dra i reglarna och säga ”Å det var nyheterna med Johanna Nyman”.

Men min verklighet visade sig vara något helt annat, något helt nytt.

Kaffet är visserligen svart men det är automatkaffe, mixerborden ser likadana ut men väcker mer stress och ångest än självsäkerhet och dataprogrammen är desamma men alla kortkommandon har somnat i mina fingrar.

Verkligheten är något helt annat än vad jag hade målat upp.

Det är jobbigt, skitjobbigt faktiskt, att inse det. Att den Johanna som fanns, där och då, i oktober 2015 inte finns längre. Jag vet att jag snart kommer komma in i min roll som journalist igen men den rollen måste också gjutas om.

Jag arbetstränar, gör praktik, på min gamla arbetsplats vilket gör att det blir smärtsamt tydligt för mig vad som tidigare fungerade men som nu för tillfället är otänkbart. Från snabba nyheter mest hela tiden till vad som nu ska bli lugnt och långtgående arbeten. Gör om gör rätt helt enkelt.

Jag är inte den jag en gång var i mitt huvud. Jag måste ge det lite tid, lära om lära nytt.

Jag har så länge väntat på det här tillfället, jag vara bara naiv och trodde att jag inte hade förändrats.