”Hur funkar det att ha en bipolär sjukdom?”
Nä den frågan är ytterst ovanlig.

När barn träffar mig brukar de titta fundersamt på mig och peka på ringen jag har i läppen och den i näsan och sen fråga: Gör det där ont?
När den första frågan är ställd brukar resten komma av bara farten och på vägen får jag veta en hel del om den frågvisa filuren.
Frågar man ingenting får man ingenting veta, var ledordet till ett barnprogram när jag gick i mellanstadiet.
De vuxna suckade djupt för nu blev var och varannan unge mer frågvis än tidigare och det vill säga inte lite frågvis.

Så växte jag upp och att vara frågvis blev en yrkesskada (journalist).
Men det är jag som ställer frågorna det är sällan tvärtom. Jag skulle tro att det också är så får många barn. Det blir liksom en envägsfrågeställning.

Jag har inga problem att prata om att jag har en psykisk diagnos. Jag pratar gärna om det för jag vägrar gömma undan mig själv eller skämmas för den jag är. Så när inga frågor ställs blir det också en hel del information som inte kommer ut. I stället finns risken att fördomar, rädslor och okunskap väcks till liv. Stigmatiseringen kring psykisk ohälsa ses fortfarande hos många som något man inte pratar om och man tror att personen är tokig och ,liksom som i Gökboet, sitter inspärrad med tvångströja eller är bältad.

Det behövs mer kunskap hos en stor del av befolkningen. För vi är många som vandrar bredvid er ”normala” som är precis som er men som kanske är lite mer unika.

Jag är i ärlighetens namn så förbannat trött på alla dessa fördomar om oss med en psykisk diagnos. Emellanåt spyr jag över dem. För trots att jag är öppen med hur mitt liv är med en bipolär diagnos, jag har lagt alla korten på bordet, så dyker de upp. ”Du kan ju bli tokig när som helst”, ”Hon kan ju bli sjuk när som helst…”

Jag vet att de kommer förfölja mig hela livet. För vi människor är sådana. Jag har också fördomar, jag skulle behöva fråga mer. Men jag är rädd för jag vet inte hur människan ska ta emot mina frågor. Men jag ger dig nu den lösningen serverad på ett silverfat. Mig kan du fråga och jag kommer bli tacksam för det.

Vi säger prata mer! Prata mer om hur du har det. Berätta hur det är. Våga visa, skäms inte.
Jag säger: Våga fråga. Berätta vad du vill och vad du inte förstår. Tillsammans kan vi skapa ett öppnare samhälle, en större förståelse och en bättre tillvaro för dem med psykisk ohälsa men också för dem med psykisk hälsa.