Jag försöker sätta ord på mina känslor. På den där känslan i kroppen som är så välbekant. Men ordförrådet har sinat. Så ringer telefonen.

En inbokad telefontid med min psykolog och frågetecknen rätas ut och känslorna kan beskrivas med ord. Jag får förståelse, jag får frågor tillbaka och jag får en känsla av att det jag säger inte är något konstigt.

Jag har aldrig haft svårt för att uttrycka mig i tal eller skrift. Jag har stått på scener och med egna skrivna ord försvarat den syriska familjen från att bli utvisad, jag har stått på scener och talat om mitt liv och jag har skrivit i forum och försvarat min dåvarande roll som journalist. Jag har ofta höjt den knutna näven och sagt aldrig mer!

Men det är en annan sak att forma tungan i min mun och beskriva för de runt omkring hur jag mår, beskriva så att de förstår det som jag knappt förstår själv. En känsla av nedstämdhet stämmer inte riktigt för det är ju så mycket mer, en känsla av ångest och oro är mer än spända muskler och magont. Jag försöker sätta ord på det jag känner men personen mitt emot har bara sina egna erfarenhet till hjälp att tolka bokstäverna som kommer ur min mun. Har du aldrig upplevt en depression eller känslorna innan en depression, innan du vet att det kan barka åt helvete om du inte nu gör någonting, så är det svårt att förstå. Att jag från ena veckan till en annan kan känna att livet är jobbigt utan att något drastiskt har hänt kan te sig som ett mysterium.

Anhöriga till personer med psykisk ohälsa ställer sig ofta frågan: Kan jag inte gör något? Vad kan jag göra? När jag mår dåligt tar jag en promenad men det fungerar inte på hen, varför?
Vi vill ofta hjälpa de som mår dåligt, vi vill ställa allt till rätta, vifta med ett trollspö och allt är bra igen.
Jag vet att det tar tid. Jag har en nedåtsvacka nu men jag vet att det är tillfälligt och jag vet att det är jag som måste göra något åt det här för att det ska bli bättre. Men jag har svårt att sätta ord på det. Jag måste låta det ta tid, måste ta en timme i taget, en dag i taget. Jag dör inte av det här för jag vet att det kommer bli bättre.

Sätt ord på det säger människor, sätt ord på hur du mår. Det kan i bland vara lättare sagt än gjort. För man vill ju så gärna att den som får orden ska förstå.

Jag har väntat på samtalet från psykologen. Så mycket som jag måste försöka förklara för att få rätsida på mina känslor.
En halvtimme senare har tankarna blivit till utropstecken och lösningar. Jag lägger på luren och känner att världen utanför fönstret är något klarare. Att huvudet är lugnt och att kroppen avslappnad.

Sätter man ord på sina känslor är det lättare för både dig och de runt omkring att försöka förstå. Det är inte säkert att ljuset går upp direkt men det är en bra förutsättning till att det kommer göra det så småningom.