Pulsen rusar. Jag är spänd i hela kroppen och adrenalinet pumpar. Det blev inte många timmars sömn och jag är väldigt trött på mig själv. Kommer jag någonsin kunna rycka på axlarna åt det som är nytt?

Jag brukar säga att jag tycker om rutiner, att jag inte gillar överraskningar och att jag inte är en sån som kan sätta sig på ett flygplan helt själv till en okänd destination. Nej jag är inte en sådan person.

Jag säger att jag inte är en sådan där spontan person därför att jag är för rädd. Det handlar inte om att jag inte vill, det handlar snarare om att jag inte utsätter mig för sådant som jag inte gjort förut för det skapar för mycket ångest. Det är lättare att ruta in sig själv än att gå utanför boxen.

Men jag har ju gått i terapi och vet att jag inte blir bättre av att ruta in mig själv jag blir ju bara sjukare. Men för den skull blir det inte lättare, jag får bara mer förståelse för mig själv när jag måste utsätta mig för nya saker.

Jag jobbade som journalist i tio år och blev dagligen utsatt för nya människor, nya platser, nya nyheter som behövde spelas in eller skrivas ner. Idag vet jag att jag klarade av alla de där åren för jag gick in i min yrkesroll. När jag var journalisten Johanna klarade jag av allt. Jag brydde mig inte om att ställa obekväma frågor till ett kommunalråd eller att besöka en frimärkssamlare ute i obygden dit jag aldrig hade varit för jag var inte mig själv då. Men att alltid använda mig av en roll för att orka med livet blir för påfrestande. Så när jag bytte spår satt jag hos psykologen och grät. För vem var jag nu och hur skulle jag klara av livet när jag inte längre var journalist?

Pulsen vibrerade och hjärtat slog hårt.
Jag skulle inte göra något konstigare än att gå och träna på ett nytt gym. Men vetskapen att jag inte visste hur det såg ut innanför dörrarna fick mig att må illa.  Hur gör man och var ska man använda sitt passeringskort?  Ska man dra kortet eller blippa det? Och var finns det en kran för att fylla på vattenflaskan?

Ångesten gjorde mig nästan svimfärdig när jag tänkte på alla de där bitarna jag hade glömt att ta reda på när jag var där för att teckna medlemskap.

Mardrömmen i en sådan där ny situation är att jag ska göra något på helt fel sätt. Att någon ska dyka upp bakom min rygg och säga: Ursäkta!

Jag vet att jag aldrig kommer bli bättre i min GAD om jag inte hela tiden jobbar med den. 

När jag väl är hemma igen känns det som att jag har piskat min kropp i timmar och låtit blodsmaken ta över i munnen.

Jag kanske ser världsvan och avslappnad ut i nya situationer eller spänd och rädd. Sanningen är den att jag ofta vill ta till benen och springa därifrån.
Jag vill kunna sova om nätterna utan att behöva oroa mig över nya situationer jag utsätter mig för. Jag vill säga ja istället för nej och jag vill känna mig självständig att göra det jag vill utan att tänka på det där: Tänk om…
Jag bitar allt oftare i det sura äpplet och går emot mina egna känslor om oro och ångest. Det slutar ofta med att jag vill ge mig själv en klapp på axeln och en semesterdag. För energin är som bortblåst.

Sådana här dagar genomför jag två parallella träningspass. Du ser bara det ena när jag svettig och andfådd aktiverar musklerna repetition efter repetition. Det andra träningspasset kämpar med att hålla mig kvar i den obekväma situationen och tänka: Alla har vi varit nya någon gång och du kommer gå härifrån levande.