Vi tecknar livförsäkringar utav den händelsen att man själv eller ens partner dör av en hjärtinfarkt, cancer eller en hjärntumör.
Vi köper bilar som är krocktåliga och utrustade med airbags eller varningssystem för halka.
Vi slutar röka för vi har gått en utbildning på sjukhuset som gjort att vi fått mer kunskap om döden.

Vi tar våra liv för vi orkar inte kämpa mer. Vi tar våra liv för människor skäms över att prata om att tonåringen på rummet har en psykisk diagnos och behöver hjälp. Vi tar våra liv för kunskapen om airbags är större än kunskapen om ett mänskligt psyke. Vi tar våra liv för sjukvården har inga resurser att vårda ett sjukt huvud när sjukdomen alltid kommer finnas där. Vi tar våra liva för människor vill inte vara till besvär och svarar heller bra än väldigt dåligt. Vi tar våra liv för vi skäms över att vi inte så som alla andra.

Vi tar våra liv för vi tror att allt blir så mycket bättre om vi inte fanns.

1588 människor tog sitt liv förra året. Det är långt ifrån 0 och långt ifrån någon nollvision likt den Trafikverket har.

I dag är det Internationella suicidpreventiva dagen. För mig innebär det att vi lyfter upp den där riktigt obehagliga frågan på bordet. Att det finns människor som tar sitt liv i Sverige. Jag tror att med mer kunskap i hela samhället så går det att förhindra att människor tar sitt liv. Jag tror att med tidiga insatser och insatser i de mest kritiska lägena kan man hjälpa människor. Det är inte ett lätt arbete, det är inte ett arbete som göra att du tillverkar en airbag och sen blir allt mycket bättre. Det handlar om medmänsklighet, om forskning, om erfarenheter, om viljan att utbilda och känslan av att vilja berätta. Alla kan göra något och tillsammans kan vi förändra.

Jag berättar varje år på den här dagen hur jag blev räddad från att ta mitt liv. Hur en sjuksköterska såg mig, tog mig på allvar och hjälpte mig att våga leva lite till. Jag planerade att ta mitt liv för jag mådde så fruktansvärt dåligt. Jag såg ingen anledning till att fortsätta leva och jag trodde att alla skulle få det så mycket bättre utan mig.

Jag var sjuk och det är väl kanske det samhället också måste förstå. En människa som tar sitt liv är inte en frisk människa, det är inte en individ som mår bra. Att vara sjuk psykiskt är lika illa som att vara sjuk fysiskt. Att vara psykiskt sjuk kan till och med smärta mer än vad en fysisk sjukdom kan göra.

Suicid är det absoluta slutet. Det finns ingen återvändo. Men att börja arbeta för att förhindra suicid är en reell början.