Jag får ångest för att jag inte tar hand om mig själv. Jag får ångest för att jag tar hand om mig själv och jag får ångest för att jag är likgiltig inför mig själv. Så är det att vara Johanna.

Jag går på gymmet för jag mår bra av det. Men jag går också på gymmet för jag tror att jag inte kommer må bra om jag inte gör det.
Jag går också till gymmet och mår dåligt av det.
Jag gör en hel del som man ska må bra av att göra men som jag egentligen är väldigt skeptisk till.
Jag gör en hel del som jag aldrig skulle göra om jag inte fick ångest av att inte göra det. 

Jag komplicerar mitt liv mer än jag behöver. Så tillslut kom jag fram till ett vägskäl. Fortsätta göra allt det här eller testa något annat i kombination till allt det där.

Jag har påbörjat en åtta veckor lång kurs i mindfulness. För jag vet att jag mår bra av det men ändå gör jag det inte. För jag tillåter inte mig själv att få må bra. Jag får ångest när jag tar hand om mig själv. Så jag har tänkt att jag ska försöka ändra på det

Det är lättare att misshandla mig själv och ge mig tillåtelse att göra det än att ta hand om mig själv så att jag får må bra. Jag vet att det handlar om att jag är mer van med att misshandla mig själv, jag har gjort under så många år, än att ge mig själv en kram och visa mig själv kärlek.

Kursen i mindfulness ska ge mig sinnesro och mer tillåtelse att ta hand om mig själv. Det är mitt eget syfte med de här veckorna. Men trott på fan att det ändå hittills är så lätt att ge mig själv ångest för att jag inte mediterar och ångest för att jag mediterar. För å ena sidan vet jag att jag mår bra av det. Men å andra sidan tillåter jag mig inte riktig att må bra för jag är inte van med det.

Jag har alltid haft svårt att unna mig sådant jag mår bra av eller vill ha. När jag hade anorexia var ”unna sig” förknippat med mat. Så idag kan jag unna mig mat utan att få dåligt samvete. Men att unna sig en stund för mig själv i tystnad är fortfarande konstigt.

Rubriken till den här bloggen är ”Livet var för kort för att sluta leva”. Så lev då för fan kan jag skrika åt mig själv. Om det ändå vore så enkelt kontrar ängeln på min högra axel till djävulen, som högröd står och skriker, på den vänstra. 

Jag dör inte av ångest och jag överlever att göra sådant som ger mig ångest. Jag vet att jag ibland måste gå emot mig själv för att jag ska komma framåt. Jag vet att meditation är bra för mig. Men jag vet att kraven på mig själv är för stora. ”Ta ett djupt andetag”.