Jag har stannat i tiden. Jag blir inte äldre än 27. Det känns så. Jag är 35, på väg mot 36, men min hjärna är 27. Det handlar inte om att jag inte vill bli äldre. Det handlar om att jag vid 27-års ålder startade mitt nya liv.

Det var när jag var 27 som jag tänkte ta mitt liv. Det var då som jag kände att jag inte vill leva längre. Men det var också då som jag för första gången fick hjälp till att må bättre och det var då jag påbörjade trampa in den nya stigen som var mitt nya liv. Ett liv mot acceptans för mig själv och en förståelse för vem jag egentligen är och känslor som betyder livet. Jag blev pånyttfödd.

Så enligt min egen tidsberäkning, livsberäkning så borde jag egentligen inte var äldre än 8 och typ tre kvarts år i dag. Men visst, med kunskap och erfarenhet som en 35-åring.
Så när jag så äntligen har landat i mitt liv, känner att jag tagit tillbaka det och känner att det finns så mycket att leva för det är då käftsmällen kommer.

Det är bara ett grått hårstrå, men det är just också ett grått hårstrå. Det känns orättvist. Jag har ju bara levt mitt nya liv i 8 och typ trekvarts år. Då är det inte okej att hitta ett grått hårstrå.

Eftersom jag alltid har färgat mitt hår har den nya nyansen inte synts. Men sen jag skaffat mig en frisyr med rakat på en fläck på ena sidan, vars hårstrån är för korta att färga, så kommer också verklighetens hårfärg tydligare fram där.

Jag tycker egentligen att det är väldigt naturligt att åldras. Men samtidigt gör jag ju allt för att hålla mig yngre. Då syftar jag inte på kläder eller intressen utan mer träning och kost. Jag vill inte få problem med ryggen och axlarna och jag vill hurtigt kunna vara ute och gå och springa även när jag är 70. Men ett grått hårstrå är ju verkligen svart på vitt. Utvecklingen går inte att stoppa.

Det gör också lite ont. För när jag känner att det är nu livet är rent känslomässigt, att det är nu som jag kan njuta, det är nu som lugnet ganska ofta infinner sig, så vill jag liksom få stanna där vid 27 års ålder.

Jag ryckte bort det grå hårstråt med en pincett och jag har bokat tid hos frisören för att förändra förbättra.

Men det är ju så naturligt att åldras tänker du sluta vara så fixerad på att ordna till det naturliga. Men det handlar inte om att jag måste bromsa det naturliga det handlar om att huvudet, det psykiska, måste få hinna i kapp det biologiska. Tids nog är jag min ålder, kanske. Eller så kommer det stå på min gravsten, när jag sagt hej då vid 95: ”Här vilar en 95-årng som aldrig blev äldre än 27”.