Ge inte upp om oss

En djupt deprimerad och ångestfylld man försöker ta sitt liv. Gång på gång. Bakom honom står polisen och försöker gång på gång rädda honom. De gör sitt jobb och lämnar över honom till psykiatrin. Men att vara självmordsbenägen räcker inte för att bli inlaggd och snart möts de igen, polisen och mannen.

Jag kollar på avsnitt fyra av den nya svenska polisserien Tunna blå linjen. Säga vad man vill om svenska polisserier men just det här avsnittet sätter fingret på något som är vida känt men som aldrig verkar bli ett problem som är till för att lösas.

Jag har hört det så många gånger, bara här i Östersund. Poliser som skjutsar, gör handräckning, personer som stått vid en bro, stått på rälsen och väntat på tåget eller som hotat med att skada sig själva riktigt illa till akutpsyk i hopp och tro att nu kommer den här personen få hjälp. Men vid nästa arbetspass står personen där igen och blickar ner över det svarta vattnet.

Som journalist pratade jag med ett antal poliser genom åren som var så frustrerade över att systemet inte fungerar. Att deras arbetstid gick åt till att hämta sjuka personer när det egentligen borde vara vården som ser till att de sjuka personerna får vård.

Jag kommer inte ifrån att känna att man glömmer det allra viktigaste i det här från alla håll. En person som vill ta livet av sig är sjuk, är fruktansvärt sjuk och en person som är fruktansvärt sjuk behöver få vård. Personen är sjuk inte kriminell. Skulle en person falla ihop och ta sig för bröstet så skulle en ambulans dyka upp till undsättning och personen skulle bli inlagd på sjukhus för personen har fel på sitt hjärta och kan dö av det. Men om en person är beredd att ta sitt liv och kan dö av det, river sitt hår, gråter och skriker då skickar vi ingen ambulans som kan det där med sjuka personer då skickar vi polisen. Det är inte heller självklart att man lägger in personen för vård. Det är klart man gör det i flera fall men det är långt i från alla. I stället, till exempel, får personen mediciner och man ser till att en anhörig har uppsikt över personen hemma så att den inte tar sitt liv.

Det är så många gånger som psykiskt sjuka personer fått vända i dörren till akutpsyk antingen för att de inte varit tillräckligt sjuka eller för sjuka. Blandar vi in ett missbrukar i ekvationen också så blir det extra roligt.

Den gången då jag var självmordsbenägen så hade jag tur. Jag ansågs för sjuk för att ta hand om mig själv, jag var en fara för mig själv, så jag fick bli inlagd. Jag hade nog blivit tvångsinlagd om jag inte hade gått med på att lägga in mig själv. Under den månaden jag sedan var inlagd var jag livrädd för att bli utskriven mot min vilja. För jag ville ju egentligen inte dö jag ville få hjälp att fortsätta leva. Jag vet att om de hade skrivit ut mig för tidigt så har jag tagit mitt liv.

Så varför ska det gå så långt så att polisen måste hämta psykiskt sjuka personer? Varför är samarbetet mellan våra svenska myndigheter, vårdinrättningar, så dåligt bara man tar med psykisk ohälsa i beräkningen?

Om jag skulle må så dåligt så jag skulle vara självmordsbenägen så skulle inte jag vilja att en person i uniform kom och hämtade mig. Jag skulle vilja att en cevilklädd psykolog, psykiatriker, sjuksköterska eller läkare som sträckte ut en hand. För vi som mår väldigt dåligt i bland mår dåligt och gör konstiga saker för att vi faktiskt är sjuka. Vi gör det inte av ren djävulskap vi gör det för vi vet inte hur vi ska hantera oss själva.

Så snälla rädda oss och ge oss vård när vi behöver det. Lyssna till oss och ha tålamod. Lär er att skilja mellan vad som är individen och vad som är sjukdomen. Och snälla ge inte upp om oss. Vi vill bli räddade, vi vet bara inte hur det ska gå till och därför behöver vi er.

4 kommentarer

  1. Tonymalmqvist skriver:

    Det här är något som vi själva har drabbats av i vår familj, då en nära anhörig till oss tog livet av sig. Det som sen hände var att alla vi kände vände oss ryggen åt.

    Gilla

    1. tudelad skriver:

      Jag önskar att det hade varit tvärtom för er. Att människor stod där med öppna armar och att ni kände att ni alla kom närmare varandra. Jag vet att det sällan är så snarare tvärtom. Jag tror att det handlar om väldigt mycket okunskap om psykisk ohälsa och vad psykiska sjukdomar kan göra med en människa. Jag vill att du ska veta att du och din familj är så långt ifrån ensamma, ni har så många därute som delar samma eller liknande erfarenheter som ni.

      Gillad av 1 person

  2. Polär Marielle skriver:

    Så bra! Jag såg också det avsnittet och tänker detsamma. Man vill inte bli hämtad av polis, utan en ambulans eller psykiater som säger bra saker. Som kan det där med att säga rätt saker. Kram!

    Gilla

    1. tudelad skriver:

      Jag blev så frustrerad av att se avsnittet för det visar verkligen verkligheten, ja den jag känner till i alla fall. Känner bara att det få vara nog, det är dags för en förändring och om den börjar med ett fiktivt serieavsnitt så blir jag glad.

      Gilla

Kommentarsfunktionen är stängd.