Det har varit vakna nätter, oro att göra fel, mattider som ska passas och insikten att jag inte längre kan sätta mig själv främst. Men det är också oerhört mycket gos och kärlek.

Jag och min man har skaffat hund. En liten valp som rör om i vårat liv totalt. När jag förklarar för människor hur det är, vad som plötsligt krävs av oss är liknelsen med att få barn inte långt borta.

Första dygnet och första mötet med honom var överväldigande. Jag hade så mycket ångest första natten och var så rädd för att vi hade tagit på oss något som vi inte skulle klara av.

Men mitt i allt det här har ändå ett obeskrivligt lugn kommit över mig. Min ångest, oro, tankar och för många funderingar är satt på undantag. Nu är det oro för att den lille herrn inte ska trivas, att han är frisk, att han inte äter grejer han inte ska äta och så vidare. Det är tröst när trafiken blir för läskig, när stora hundar går förbi eller när han blivit tvättad i baken.

Jag vet sedan senaste provtagning att litiumnivåer i blodet är betydligt lägre än vad de brukar vara på mig. Men konstigt nog har jag inte känt av det alls. Det är mer regel än undantag att jag börjar känna att jag är på väg in i en depression när nivåerna är för låga. Nu känns det som det ska. För tröttheten vet jag kommer av att vi har en valp som kan vakna flera gånger per natt.

Jag vill tro att mitt psyke har blivit påverkat av vår nya familjemedlem. Att mötet med ett djur har fått mig att bli lite mer här och nu, någon att ta hand om, någon att krama och rufsa i pälsen på.

Forskning på forskning visar att vi människor mår bra av kontakten med djur. Precis som att det finns i vårat dna. När personer på äldreboenden får besök av hundar, hästar, kaniner så livas till och med den allra sjukaste upp. Barn lär sig läsa tillsammans med en hund bredvid och elever i skolan blir lugna i klassrummet när ett djur sitter där.

Vi lever i en högteknologisk tidsålder där verkligheten är online mer än utanför fönstret. När kontakten med vänner och familj sker via mejl, sociala medier och sms. Just nu med corona men också annars tenderar mötet med andra människor prioriteras ner till förmån för mötet med andra människor via datorn. Det här behöver inte vara fel. Men det kan bli fel om vi glömmer bort vilka vi faktiskt är.

Jag har lite av en dröm. En dröm om en psykiatrisk vård där patienterna får djur och natur istället för fler mediciner.

Att få borra in huvudet i en lurvig päls, att få stryka en katt över kroppen eller pussa en hund på huvudet, kanske sticka ner händerna i den fuktiga jorden, plantera, rensa.

Det är min dröm. Just för att jag vet att jag mår bra av det. Tillbaka till att vara människa. Jag ser det lite som mindfulness. Mindfulness med en hund.