Nej jag mår inte speciellt bra just nu. Ångesten ligger som en klump i bröstet och jag har nära till gråt.

Nej det handlar inte om att jag är på väg in i en depression. Det handlar om yttre faktorer i mitt liv. Det handlar om att jag känner att jag inte får vara den jag är.

Jag sticker inte under stolen med att jag är en person som stampar hårt i golvet och höjer rösten, skriker om det behövs, när jag känner mig orättvist behandlad eller när jag tycker att något är fel. Jag vägrar knipa käft och rätta mig i ledet och jag kan argumentera för min sak. Jag vet att många människor är tvärtom, de säger ingenting och de rättar sig i ledet. Men jag påpekar inte det för dem. Vi är alla olika och så länge ingen trampar den andra på tårna så har jag aldrig upplevt det ena eller det andra som ett problem.

Jag förespråkar dialog och kommunikation framför personpåhopp och aggression. Men min argumentation är inte välkommet och jag börjar önska att jag var en person som kan vara tyst.

Jag vill inte tro att det har att göra med min bipolära sjukdom, att jag är kvinna och att jag ofta är väldigt duktig på att uttrycka mig i ord. Men jag börjar tro att det är en sammanvägning av dem alla och att något av dem triggar andra att känna att jag borde vara tyst.

I dag känner jag att jag kulle behöva förmågan att vara som de där andra. Eller: Jag skulle behöva befinna mig i en verklighet där personer är som jag.

Just nu vet jag inte. Jag vill bara få känna att jag får vara den jag är och att jag faktiskt duger precis som jag är. Jag blir bara matt.