Jag satt på golvet i den långa korridoren, lutandes mot den vita vävtapeten. Jag rev mitt hår, jag grät och jag ville inte leva men jag ville helst inte ta mitt liv. Jag visste inte varför jag mådde så dåligt.

Jag var 27 år och skulle snart få en broschyr i min hand om bipolär sjukdom.

Jag var inlagd på depressionsavdelningen på Säters sjukhus i södra Dalarna. Högborgen för alla tokiga människor som fanns. Det var min uppfattning av det sjukhuset efter att ha vuxit upp i Dalarna med historier om tvångströjor, lobotomi, kallbad, Tomas Qick och Svartenbrandt. De senare två hade suttit inne på Rättspsyk, vägg i vägg tydligen med den avdelning jag låg inne på.

Jag fick tipset av en annan kvinna som var inlagd samtidigt som jag att jag skulle sätta mig i korridoren om jag mådde dåligt och behövde få tröst eller medicin av skötarna, mår man riktigt dåligt kan det bara svårt att uttrycka i ord vad man behöver. I korridoren var det ingen som kunde missa att jag satt.

Jag fick ett ”Men varför sitter du här?” och en hjälpande hand upp och ledsagning in på mitt rum innan den här personen fick skynda vidare med min önskan om att få må bättre. En stund senare fick jag broschyren i min hand av en annan skötare med orden ”Läs den här”. Då påbörjades min resa med ett liv med bipolär sjukdom.

Men det skulle dröja fyra år efter att jag fick min diagnos innan jag verkligen accepterade den. Mycket handlade om okunskap från min sida, skam, förnekelse och rädsla. För jag trodde verkligen att andra skulle tro att jag var lika tokig som dem jag trodde var tokig som har blivit vårdade i Säter.

Idag vet jag bättre. Idag vet jag att jag inte är som alla andra men det behöver inte betyda att jag är sämre för det. Jag vet att jag inte är ensam om att ha bipolär sjukdom och jag vet att jag inte har något att skämmas för. Att människor har fördomar, att stigmatiseringen frodas när det kommer till psykiatriska diagnoser har att göra med okunskap. Så jag har gett mig fan på att berätta, förklara och informera om hur det är för mig att leva med bipolär sjukdom så att ingen ska kunna säga: Den där Johanna hon är ju inte riktigt riktig men så ÄR hon ju också bipolär.

I dag är det den bipolära världsdagen.

”I share my story because I am #bipolarstrong”