Ge mig ett samhälle utan etiketter

on

Plötsligt slår det mig. Motsättningarna. Motsättningarna i samhället med att ha en psykiatrisk diagnos på papper.

Verklighet (som den borde vara) ett:
Jag får en diagnos på papper och kan äntligen få rätt vård. Jag ska kunna få hjälp från Arbetsförmedlingen med anpassningar och eventuell arbetsträning. Jag ska kunna få hjälp från Försäkringskassan för nu står det i deras system att jag har en funktionsnedsättning. Jag får vårda mig själv, ta hand om mig själv .

Verklighet två:
Jag har på papper att jag har en diagnos men det tycker inte arbetsgivare om, om jag säger något. Så jag är tyst. Jag får därför inte de anpassningar jag behöver och arbetsgivaren behöver inte vara orolig för att ha en anställd med psykisk ohälsa som riskerar att dra ner produktionen och kosta pengar.
Jag vill bli polis eller göra militärtjänstgöring för att lära mig att försvara mitt land om det blir krig. Men en diagnos kan i sin tur betyda livsfara i vissa situationer är man orolig för och råder mig därför att skapa nya drömmar.
Jag få ta ett banklån men jag får inte teckna några försäkringar för jag har en diagnos som innebära att jag får ekonomisk ersättning från Försäkringskassan varje månad och då är jag inte pålitlig.
Jag vill adoptera ett barn. Men jag har en diagnos på papper och får därför inte bli förälder.
Jag har en diagnos på papper och får därför vård inom psykiatrin. Men när jag söker vård inom primärvården så tolkar de mina besvär som psykiatriska besvär eftersom jag har en diagnos på papper. Jag blir hänvisad tillbaka till psykiatrin.

Nej när jag tänker så här, hur jag och många andra med mig har det, så konstaterar jag att vi är en hel drös med människor som inte inkluderas i samhället. Vi måste välja.
För mig har min bipolära diagnos och min GAD inneburit att jag fått må bättre. Jag har fått hjälp, jag har fått medicin och samtalsterapi. Men jag har fått kämpa för att få det jag har rätt till, från myndigheter och sjukvård. Men jag får ofta känna på baksidan att vara öppen och säga ja till att min diagnos ska finnas med i olika system. Jag bli nekad sådant som tex en försäkring för min diagnos är en potentiell fara, jag kan ju bli tokig när som helst. Jag får inte utföra extrajobb och ta betalt för det för då riskerar jag att bli av med min sjukersättning på 25 procent. Att tjäna lite extra är inte ett alternativ för mig.

Att ha en diagnos på papper borde innebära att en person har ett guldläge. Nya dörrar öppnas och livet kanske äntligen kan bli värt att leva. Men många dörrar stängs också, kanske för evigt. Allt fler människor vill att deras diagnos ska tas bort just på grund av det skapar bekymmer, ja också för att de kanske inte riktigt tycker att den längre stämmer in på dem. Håller vi på att skapa ett samhälle där en diagnos är lika med en tygbit runt armen? Att skilja agnarna från vetet. Ska inte en diagnos hjälpa och inte stjälpa en människa?

Jag vill ha ett samhälle där alla människor är lika mycket värda oavsett diagnos eller inte. Där en diagnos på papper inte ska skilja ut människor från resten av befolkningen utan istället inkludera dem mer.
Jag tror att det är väldigt lätt att se diagnosen för vad diagnosen står för, inte hur den egentligen beter sig hos individer. Jag har fått höra att bipolär sjukdom klassas som en av de tyngre psykiatriska diagnoserna. I mitt huvud låter det som en skitjobbig diagnos utan förmåga för den enskilda individen till ett normalt liv. Det är en hemsk sjukdom och den gör mig väldigt sjuk när jag har ett skov. Men jag har ett förhållandevis normalt liv ändå. Fast jobb, akademisk utbildning, banklån, gift och hund. Jag fungerar väldigt bra och är en duktig skattebetalare. Men visst måste jag äta medicin och tillhöra psykiatrin för att få samtal och läkartid. Så för min egen del blir jag provocerad när samhället säger att min diagnos gör mig till någon som inte är som alla andra och därför ska jag inte ha rätt till det alla andra har rätt till.

Så är det inte på tiden att inte bara vi med diagnos förstår allt det här! Är det inte på tiden att det övriga samhället också fattar grejen. Ge mig ett samhälle utan etiketter på människor.