Du hämtas av en tjutande ambulans när armen har domnat bort och smärtan strålar ut från bröstet.
Du hämtas av polis när du blivit en blöt pöl som säger att du ska ta livet av dig, att du inte orkar mer.

Du får förståelse från personalen när du ditt humör svajar och du blir arg där du ligger och är rädd under cancerbehandlingen.
Du blir ignorerad och ivägskickad när du blir förbannad i väntan på ett vårdbesök för ditt senaste depressiva skov.

Du får ligga under observation över natten eftersom du spyr varje gång du reser dig upp.
Du får mediciner och ett: Ring i morgon, när rullgardinen är helt neddragen framför ögonen.

Jag har återigen fått höra hur vården av psykiatriska patienter inte prioriteras på samma sätt som vården av primärvårdens patienter.
Och åter igen får jag veta hur vården för gruppen psykiatripatienter skiljer sig milsvida över landet. Det finns ingen nationell sammanhållen vårdplan för samtliga patienter i Sverige.

På ett håll, nej flera håll, prioriterar man att ha en ambulans för de patienter som är sjuka i psykisk sjukdom, psykiatriska diagnoser. Utbildad personal, specialistpersonal, hjälper dessa patienter antingen till sjukhuset eller med vård på plats i deras hem. Personal möter den här typen av patienter dagligen, de vet hur psyket kan ställa till det. De är utbildade.

På andra håll, till exempel i det länet jag bor i, väljer man att inte ha dessa ambulanser, för stort län säger man. I stället har ambulanspersonalen, som i grunden oftast inte har en specialistkompetens inom psykologi/psykiatri, fått gå en endagarsutbildning inom ämnet. Mer utbildning ska de få berättar man.

Jag ska inte ondgöra mig över att de fått en utbildning, det är verkligen jättebra och det är rätt väg att gå. Men kommer det räcka, kommer den utbildningen kunna likställas med de sjuksköterskor och personal som har mångårig utbildning och arbetslivserfarenhet i ämnet?

Det jag åter igen blir så trött på är att man inte prioriterar dem med psykiatriska sjukdomar lika högt som alla andra. Självmordstalen pikar uppåt, köerna växer för vård och allt fler lever utanför samhällets skyddsnät.

Om jag blir sjuk vill jag inte bli hämtad av två polismän eller två sjuksköterskor som inte har rätt kompetens. Skulle till exempel en hjärtsjuk patient bli erbjuden ett psykologsamtal framför en ballongsprängning eller bypass operation?

Jag vill få känna mig trygg och veta att personen framför vet vilka mediciner som är bra, vilka behandlingsmetoder som finns eller bemöta mig på ett värdigt sätt fast jag kanske ser konstig ut, beter mig konstigt, luktar illa eller har ett hem som är i upplösning.

Jag har lärt mig genom åren vad jag berättar för primärvårdspersonal och inte berättar. Jag har till och med övervägt att dölja mina journaler från psykiatrin för andra vårdinrättningar. Jag vet att det är jag som måste ha koll på vilka mediciner som går ihop med den jag redan äter när jag söker vård inom primärvården, jag har fått mediciner som är skadliga för mig och jag har också fått veta att inga mediciner finns som jag kan äta. Jag har också fått höra att jag ska söka vård hos psykiatrin, eftersom det är där jag är patient, för mina uppenbara fysiska fel.

Glappet mellan psykiatrin och primärvården och resterande specialistvård är stort. Det är långt ifrån alla som vet att en psykisk diagnos kan vara lika livslång som diabetes och behöver tas om hand på liknande sätt. Och varför ska det vara så svårt att samarbeta mellan sjukvården och myndigheter. Ge polisen rätt att ha med en sig en psykiatriker, psykolog när en psykiskt sjuk person måste hämtas av polis.

Läkarnas etiska regler säger bota och lindra.
Men gäller det liv som är drabbade av psykisk sjukdom?