Det kan vara den där kommentaren jag fällde för 10 års sedan. Eller mitt beteende för tre dagar sedan. Ja det kan till och med vara mitt sätt att bara vara. När jag vaknar mitt i natten så vaknar också min hjärna. Jag har en hjärna som uppenbarligen inte kan glömma händelser, ord eller beteenden.

Jag håller på att bli tokig(are).

Jag skapar min egen ångest, det som inte var något innan kan bli dagens undergång. Det slår aldrig fel. Vid 03, 04, varje natt vaknar jag. Det är också en effekt av den medicin jag äter, jag måste gå på toaletten mitt i natten. Så när jag vaknar sätter också min hjärna igång. Alla händelser i mitt liv vräks bara över mig. Bortglömda ord blir plötsligt verklighet och problemen går inte att lösa.

Det tar i runda slängar en timme att somna om igen, om jag ens hinner göra det när klockan ringer 06. Jag försöker skapa strategier för att koppla bort hjärnan eller koppla in den på något trevligare. Senaste tiden har jag försökt att sätta fokus på en röd liten stuga mitt ute i skogen. Ett sådant där hus som jag drömmer om att få bo i någon gång. Men oftast nöter jag bara orden, ett mantra, tänk inte på det, tänk inte på det, tänk inte på det, från att jag kastar av mig täcket tills att jag är tillbaka i sängen igen och ska försöka sova.

Jag vet att mina problem är baksidan av att jag inte äter någon sömnmedicin. Ja tänk va, det finns faktiskt en baksida av att ”kunna” sova själv. Jag sover för lätt och vaknar alltså också för lätt. Men sömnmedicinen jag tar för behov göra mig till en riktig jävla bitterfitta dagen därpå. Jag kan inte kontrollera mitt kassa humör eller bitska kommentarer som min man får riktade mot sig. Ett beteende som inte gör att ett äktenskap blir direkt bättre.

Vissa händelser som dyker upp i huvudet och hur jag reagerar på dem är lite åt PTSD hållet. Min kropp reagerar ungefär på samma sätt och jag agerar ungefär på samma sätt som de människor som har den diagnosen, ansåg min psykolog som jag gick hos. Mina tankar och funderingar där mitt i natten är sällan något som jag kan vifta bort. Min hjärna lever sitt eget liv och att stirra tankarna i vitögat fungerar sällan.

Likt öronpropparna jag stoppar i öronen när jag sover och den svarta ögonbindeln jag har över ögonen önskar jag en, likt en, dammsugare som suger ut alla jobbiga tankar klockan 03.00 och som sedan proppar huvudet fullt av rosa moln och enhörningar (nä det ska inte var något roligt piller som framkallar det här).