1. Jag vill flytta ut i skogen där det är öronbedövande tyst och det enda som hörs är vågorna som kluckar mot stranden.
2. Energin finns inte.
3. Jag vill lägga mig under ett tungt täcke och lotsas om som att världen inte existerar.
4. Det spelar ingen roll hur många låtar som finns på Spotify så hittar jag ändå inte just den där som kan pigga upp mig.

Jag är på väg in i en depression. Alla tecken finns där och jag vet att inte ens ett basebollträ i huvudet skulle få mig att reagera. Lusten försvinner och glädjen stannar bara kvar korta sekunder. Det är så här det kan vara att vara Johanna i bland. Å nej tänker kanske du, stackars dig, styrkekramar (suck). Nej, det är bara så här jag blir i bland, det här är också Johanna, säger jag. Livet suger vissa dagar och jag önskar mig bort till tysthet, ensamhet, doft av skog och röken från bränd ved.
När jag börjar önska mig till en liten röd stuga mitt ute i ingenstans då vet jag att nu är det på väg neråt. Helst av allt vill jag bara lägga mig ner i mossa och låta vätan göra byxorna fuktiga och låta myrorna och de andra små krypen nyfiket vandra över min kropp. Men jag gör inget av det. Jag stretar emot, reser mig upp och börjar gå.
Jag har ett citat från Winston Churchill som bakgrundsbild på Facebook. ”If you´re going through hell, keep going” för det är ett så verkligt citat. Stanna inte upp och fastna inte utan fortsätt gå oavsett hur jävligt det är för stunden för du kommer fram någon gång, du kommer ta dig genom det där helvetet.
Det är lite min filosofi. Jag vet att det blir bättre. Men för att det ska bli bättre kan jag inte ge upp, jag kan inte stanna utan måste fortsätta ta ett steg i taget. För varje steg jag tar ju närmare slutet på det jobbiga är det.

Om du aldrig mått riktigt dåligt psykiskt kanske du har svårt att förstå hur en person kan gå från att må ganska bra, till att analysera sig själv, till att förstå att hon är på väg in i en depression. Solen lyser utomhus, det är varmt, människor är trevliga, livet är bra. Ändå ska jag ta och gräva ner mig och vilja fly till en annan plats. Jag förstå inte heller riktigt hur jag fungerar i bland men vet att allt hänger ihop. Så just nu har jag nog någon brist i kroppen, i huvudet, som gör att jag blir deprimerad. Så jag biter i det sura äpplet och stretar på, jag ska ta mig igenom det här med och låta bli att drunkna i ångest och mörka tankar. Jag har fortfarande näsan ovanför vattenytan.