Jag blir arg, jag blir riktigt förbannad.
Jag har slagits och jag får fortfarande slåss. Slåss för rätten till det jag har rätt till. Jag har fått dunka huvudet blodigt i väggen för att få vård och få myndigheter att förstå vad jag som medborgare med psykiatriska diagnoser behöver, för att kunna vara en god medborgare som betalar skatt och som inte belastar samhället. Jag har spelat in telefonsamtal för att ha svart på vitt vad personen sagt och jag har inte gett mig innan jag har fått prata med högsta chefen, har skickat mejl, ringt och gjort besök. Jag har varit som en böld i arslet.

I dag har jag den hjälp jag behöver för att fungera.
Men jag blir arg. För det ska inte krävas att man måste agera som jag gjort för att få det man har rätt till.
Jag medverkar i den nyutkommen boken ”Freuds sista suck” som handlar om tre individers upplevelser av psykiatrin i Sverige. Hur psykiatrin har hjälpt och inte hjälpt personerna. Hur psykiatrin fungerar i dag. Jag medverkar med min historia som individen som det ändå gått ganska bra för i livet, som tillslut fick den hjälpen som jag behövde ha. Jag är den som lever.
Det blir så obehagligt tydligt att jag haft turen att träffa rätt folk som jag lyckats övertala att lyssna på mig. Jag har inte gett mig.
Med en bakgrund som journalist har jag också lärt mig vad jag ska säga, var jag ska leta efter information och jag har koll på mina rättigheter. Mitt tidigare yrke har varit till nytta helt enkelt i kampen om att få må bra.

Men ska det vara så? Ska ett bra ordförråd, kunskap i rättigheter, social kompetens och en akademisk examen avgöra om du får den vård och den hjälp du har rätt till? Ska adrenalinet behöva räcka så länge så att Försäkringskassan tar in det du säger och ger dig sjukersättning?

Människor tar livet av sig i Sverige i väntan på ekonomisk ersättning, i väntan på samtalsterapi eller i väntan på att bli inskriven på psykiatrin. Människor hamnar mellan stolarna och slutar att existera i datasystemen och människor dör i sin ensamhet för personen var inte tillräckligt sjuk för att bli inlagd.

Jag har skrikit i telefonen, jag gråtit och jag har sagt att jag inte orkar mer. Men någonstans har jag vägrat ge upp. För jag vet vad jag har rätt till och vad myndigheter, sjukvård och kommuner är skyldiga att hjälpa mig med.

Det är inte rättvist. Jag vill leva i ett Sverige där du som är sjuk inte behöver vara frisk för att få vara sjuk. Jag vill leva i ett Sverige där man lyssnar till individerna oavsett talförmåga, kunskap eller bakgrund. Jag vill leva i ett Sverige där jag kan känna mig trygg om jag blir sjuk, ett samhälle som fångar upp mig då. Jag vill leva i ett Sverige där ingen hamnar i misär på grund av psykisk sjukdom, jag vill leva i ett Sverige där du är lika mycket värd om alla andra.