Du kanske tillhör den där gruppen i samhället som någon gång per år besöker din hälsocentral. Du kanske aldrig har varit på akuten och du har framförallt aldrig varit inlagd. Kanske du förknippar recept på läkemedel med p-piller eller penicillin.

Jag önskar att jag var du.

Jag besöker sällan primärvården, det vill säga de där vanliga läkarna som botar fysiska symptom. Däremot tillhör jag den där patientgruppen som politiker ofta pratar om. De där som behöver vård titt som tätt som blir förtvivlade när medicinen är slut på alla lager i landet, som är så vana med att dra sin story om och om igen för ansiktet mitt emot i vit rock är ny för stunden. Jag är framförallt en patient inom öppenvården, inom psykiatrin, och jag är vårdkrävande emellanåt. Jag kostar pengar och jag kostar resurser.

Men jag kostar pengar och jag kostar resurser för annars skulle jag inte leva.

Det pratas om att äldre människor behöver få ha samma läkarkontakt och de behöver få känna trygghet när de besöker primärvården. De behöver få bli sedda och lyssnade på. Att de utslitna knäna gör ont igen, att hörseln bara blir sämre, att synen är grumlig och att toalettbesöken gör ont. De behöver ha någon som tar dem på allvar.

Men det finns också en patientgrupp som har lika stort, om inte större, behov av trygghet, kontinuitet. Patienterna inom psykiatrin (jo jag vet att alla människor vill ha trygghet och kontinuitet).
Jag är inskriven på den affektiva avdelningen inom psykiatrin i Östersund. Eftersom jag äter litium har jag en litiumsjuksköterska jag kan ringa, jag har en kontaktsjuksköterska som är länken mellan mig och läkaren som jag har. Jag har också fortfarande en psykolog som jag pratar med på telefon med jämna mellanrum. Jag har ett helt gäng av människor som finns där för mig, om jag vill det. Jag har trivts väldigt bra med allihopa. Jag känner mig hemma i korridorerna och jag känner igen alla ansikten på personalen. Jag har druckit av det blaskiga kaffet som står i väntrummet och jag har analyserat tavlorna som sitter på de färglösa väggarna. Platsen, avdelningen, är en del av mitt liv.

Men kontinuiteten av läkare och sjuksköterskor är inte en självklarhet. Jag har avverkat fyra kontaktsjuksköterskor genom åren, jag har blivit förbannade på stafettläkare och jag har ett antal telefonnummer i min telefon som heter något med läkare, psyk, ssk. Det är väntetider för att få komma till en läkare på ett antal veckor, kemin stämmer inte alltid mellan mig och personen i vit rock mitt emot och inspelade meddelanden blir inte avlyssnade och recept blir aldrig utskrivna, och jag har fått höra att ingen är felfri.

I dag mår jag skapligt bra och känner ingen panik över att jag under ett och samma telefonsamtal får reda på att både min läkare och kontaktsjuksköterska kommer att sluta, och att det råder läkarbrist på avdelningen. Jag vet att sötebrödsdagarna med fasta kontakter är över och jag knäpper mina händer och önskar att jag inte blir sjuk inom de närmsta månaderna.

Jag klarar mig själv men jag har väl blivit institutionsskadad. Jag behöver tryggheten och jag behöver veta att de personerna som jag träffar tar mig på allvar och vet vem jag är. Jag vill inte berätta hela min story gång på gång och jag vill inte bli upprörd när svaret på frågan ”Har du läst min journal?” blir nej. Jag vill inte bara få mediciner jag vill också få ett social utbyte och en människa som ser mig.

Det finns inget sjukhus eller avdelning i Sverige i dag som går med vinst. Det finns ingen vårdinrättning där personalen bara består av fasta, bra betalda, läkare och sjuksköterskor, i alla fall är de väldigt få. Det dras ner på personal för det fattas pengar, det delas ut mediciner men det delas inte samtidigt ut en samtalskontakt eller alternativa behandlingsmetoder. Patienterna, oavsett om du är en inom primärvården eller psykiatrin får inte en vård där individens egna önskemål står i centrum. Det händer, det händer allt oftare, men det sker för sällan.

Vi med en psykiatrisk diagnos kommer aldrig att bli friska. Vi kommer att äta mediciner för resten av våra liv, vi kommer att behöva betydligt mer vård än grannen som bara brutit benet, vi behöver därför en vård som är kontinuerlig och som är trygg. Vi behöver en vård där personalen har tid för oss, vi behöver en vård där personerna vi möter är desamma från gång till gång.

Jag framför mina önskemål till sjuksköterskan på andra sidan luren och önskar henne lycka till på nästa arbetsplats. Men jag lägger på luren med en klump i magen. För vem får jag prata med nästa gång?