När vi växer upp dunkas det in i huvudet på oss: ”Du är lika mycket värd”.
Det spelar ingen roll vad du har för hundfärg, om du inte kan gå, om du inte kan prata, om du är psykiskt sjuk. Du är lika mycket värd!

Så växer det lilla barnet upp och får ganska snart veta att: ”Du är inte lika mycket värd”.

Men vi blir lugnade av att Sverige är ett land där det finns lagar och regler till och med konventioner som slår fast hur du som individ inte får bli behandlad, vad du har för rättigheter och skyldigheter. Men det ska visa sig att dessa skyddsnät har stora hål i sig.

Jag blir egentligen inte speciellt förvånad, mest bara trött. FN:s konvention, Rättigheter för personer med funktionsnedsättning, har gällt i Sverige i tio år. Men som land går vi bara bakåt i utvecklingen snarare än framåt. Svårigheterna för oss med en funktionsnedsättning är större än tidigare , klyftorna ökar mellan de ”sjuka” och de ”friska”. Vi får inte det vi har rätt till och får vi det måste vi kämpa för det, vi måste vara friska för att vara sjuka. Som land följer man inte alls, eller i alla väldigt få, artiklar i konventionen.

Organisationen Funktionsrätt Sverige har tillsammans med medlemsorganisationerna gått igenom konventionen och kommer med förslag på förbättringar för att man ska börja leva upp till det man sagt att man redan gör. Kritiken är omfattande och till exempel anser man, för att landet ska börja följa konventionen, att ”personer med funktionsnedsättning ska skyddas mot hatbrott och förtal i grundlag och brotts-balken i likhet med andra skyddade grupper” att Sverige ska ”prioritera arbetet med att utjämna ojämlikhet i rättigheter för personer med funktionsnedsättning som rör globala mål för fattigdom, hälsa, utbildning, arbete, försörjning, boende, resande, trygghet och inflytande”.

Det är bara två förslag på förbättringar av alla de punkter som Sverige inte följer konventionen. Förbättringar som jag anser borde vara självklara redan i dag.

Jag är inte ute efter att vi med svårigheter ska glida fram på någon räkmacka. Nej jag är ute efter att vi med svårigheter ska kunna leva det liv vi vill leva och få ha ett liv som om vi vore friska. För det är ett faktum att vi med en psykisk sjukdom dör tidigare än andra på grund vad sjukdomarna gör med oss både psykiskt och fysiskt. Att många har det tuffare att försöka överleva rent allmänt än en person som inte har någon sjukdom.
Jag har ändå turen att ha en fast anställning hos en arbetsgivare som arbetar med just det, att synliggöra psykiskt ohälsa. Så jag har en inkomst och jag fungerar ungefär som alla andra mellan mina skov. Men vi vet vid det här laget att det inte behöver vara något plustecken. ”Du som är så vältaligt, du som har den utbildningen, du som ser ut att må bra” behöver du verkligen ha den här hjälpen.

Vi är så många människor, barn, tonåringar, vuxna, pensionärer som kämpar med psykiska funktionsnedsättningar. Vi är precis lika mycket värd som alla andra! Vi har också rättigheter!
Så hur vore det om jag kunde luta mig tillbaka och känna att jag är trygg, jag har ett skyddsnät, jag är lika mycket värd som alla andra.
Barnkonvention eller konvention om rättigheter för funktionsnedsatta, de finns där för att det finns människor, individer, som behöver skyddas.

Så ta och smaka på ordet solidaritet.