Jag skrattar lite nervöst.
”Inga?”
”Nej inga”.
Det är blankt nej till arbetslöshets- olycksfalls-sjuk, och livförsäkring. Det finns inte ens utrymme till argumentation. Storbanken Swedbank har sagt sitt, jag är ”sjukpensionär” på 25 procent och det betyder att jag är en högriskperson för dem och de vill därför inte ha mig som försäkringskund. Det är ett stort NEJ!

Maken tittar på mig, han har precis fått tummen upp för sina försäkringar.
”Men vart ska folk som du få teckna försäkring hos då?”
”Ja säg det. Jag, vi blir ju diskriminerade så ja, vi får väl inga, inga vill ha oss”, säger jag och banktjänstemannen tittar på mig.
Jag har nog aldrig sett ett rakare streck på en mans mun tidigare.

Jag försöker säga till mig själv: Johanna du är inte ensam.
Nej jag är fan inte ensam om att bli nekad skydd för att jag har en sjukdom som jag inte kan rå för. Nej vi är för fan för många!

Vi är högriskpersoner som kalkylbladet visar, siffrorna är stora och feta om vi skulle bli sjuka. Vi skulle kosta multum för banken, försäkringsbolaget. de vill inte ha sådana kunder. De vill ha kunder som är friska, som kanske någon gång i livet kommer utnyttja sina försäkringar. På papperet är de kärnfriska, med goda inkomster och ett hårt arbetande liv. För de, de inte säger, är att hjärtat dunkar för hårt i bröstet i bland, att fritidsintresset är djupdykning, att cancer finns i släkten i rakt nedstigande led. De säger det inte för de tecknade försäkringen när de var unga och virala.

Om min man dör före mig får jag pengar från hans livförsäkring som han fått teckna. Om jag dör, ja då får han hoppas att jag har pengar på sparkontot som han kan få.

Jag känner mig nedkörd i skoskaften och jag känner mig faktiskt diskriminerad. Det handlar inte om vilken individ jag är, beslutet grundar sig i att jag inte jobbar 100 procent och att jag därför får pengar från Försäkringskassan. Jag är inte överviktig, jag motionerar och går på gym tre dagar i veckan, jag äter varierande och nyttigt, jag har inte cancer i släkten i rakt nedstigande led, jag röker inte, jag snusar inte, jag dricker alkohol men långt ifrån några vinboxar varje lördag eller en öl till varje lunch.
Men jag ska vara ärlig, det handlar ju inte om det. Det är mitt huvud det är fel på, det är det som felar.
Jag är inte värd att få ett skydd om något skulle hända. Mina pengar vill inte banken ha.

Jag är egentligen inte förvånad. Jag hade ställt in mig på obekväma frågor från en okänd bländvitt leende, jag hade ställt in mig på att premien skulle bli skyhög varje månad. Men jag räknade faktiskt inte med ett rungande NEJ.

Jag tänker inte bli bitter. Jag förstår att banken sparkar bakut, jag skulle ju faktiskt utnyttja mina försäkringar om något hände. Genom att säga nej till sådana personer som mig så behöver de inte vara oroliga. Det är som när privata fastighetsägare sagt nej till personer för att de har haft fel hudfärg eller socioekonomisk bakgrund. (DET ÄR DISKRIMINERING och RASISTISKT). Eller när BMI:et överstiger det som är normalt. Att personen är tyngdlyftare är inget som försäkringsbolaget tar med i beräkningen. Ett högt BMI är lika med för tidig död.

Men att jag skulle bryta benet oftare och utnyttja olycksfallsförsäkringen oftare för att jag får pengar från Försäkringskassan varje månad eller att jag skulle bli arbetslös oftare och utnyttja den försäkringen titt som tätt, har jag svårt att se.
Men jag ska vara schysst, jag vet inte hur banken kommit fram till att vi som får ersättning från Försäkringskassan eller till och med de som har assistans skulle vara högriskpersoner är inget jag vet. De har säkert ett väldigt rimlig kalkyl på det…

När ska vi som inte är som alla andra bli behandlade som alla andra? När ska vi få känna oss värda att skydda? När ska våra sjukdomar räknas som sjukdomar och inget vi kan göra något åt? När ska vi sluta klumpas ihop tillsammans? När ska vi få sluta känns oss som nitlotter i våra anhörigas liv?

Jag är ledens. Jag är stridslysten. Jag är rädd.