Hej! Jag heter Johanna och jag har bipolär sjukdom och generaliserat ångestsyndrom! Jag oroar mig för väldigt mycket, tycker om att umgås och lära känna nya människor men får hjärtklappning, handsvett och en stor skopa ångest innan jag sagt hej till dig för först gången, jag vill vara utanför boxen men mitt huvud hindrar mig från det, jag kanske ser väldigt cool ut men inom mig är jag livrädd. Jag har lätt för att snöa in mig på nya ämnen och måste dra mig själv tillbaka i verkligheten. Jag hatar det jag ser av mig i spegeln men njuter av när du säger att jag är snygg. I dag älskar jag livet, imorgon önskar jag att allt är över.

Jag öppnar munnen och personen mitt emot gör detsamma. I efterhand blir jag rörd. Tillsammans skapar vi förändring. Tillsammans är vi mindre ensamma.

Med jämna mellanrum har jag ynnesten att möta en människa som sätter ord på sina känslor som tar steget och berättar. Jag har också en diagnos, jag har ett barn med diagnos.
För mig är det så naturligt numer att berätta om vem jag är. Men jag vet att många fortfarande kämpar, skäms eller blir lynchade för den person man är. Så när ljuden formas till ord och jag står mitt emot, en okänd individ, blir jag paff.

Tillsammans skapar vi förändring brukar jag säga. Men egentligen handlar det om att vi tillsammans skapar något helt nytt. Vi skapar en värld där vi accepteras som individer med olika förmågor.

Jag mötte nyligen en man som utan att blinka sa att ”när livet blir för jobbigt så ger jag mig ut i skogen, det är min mindfullness” sa han. Jag såg det komma och när han sa att han har en diagnos nickade jag bara.
”Jag med sa jag. Det blir riktigt knas i mitt huvud när jag inte tar hand om mig”.
”Precis då får man reda upp det man ställt till med sen”.

Över en öppen eld, ute i skogen, drack vi kokkaffe i handgjorda kåsor i trä medan samtalsämnena avlöste varandra. Jag kände en glädje ”jag är inte ensam!” Här sitter två personer okända för varandra och delar kanske det heligaste vi har nämligen ärligheten om oss som individer, vilka vi verkligen är. Inga känsligheter bara ärlighet utan skam och ångest.

Jag träffade en man som frågade: ”Men vad jobbar du med?”
Jag berättade att jag jobbar för en organisation som informerar och kämpar för att människor med psykiatriska diagnoser ska få det bättre.
”Den organisationen är ju jag medlem i. För min dotter har bipolär sjukdom”.
”Då tillhör vi samma klubb då sa jag, och log”.
Jag blev så glad. Mitt emot mig satt en man som vågade öppna och berätta, som vågade fråga och vågade be om råd.
Vi delade tankar och åsikter om den vardag, med de svårigheter som kan dyka upp, som både jag och hans dotter delar. Jag tipsade om telefonnummer och andra synvinklar.

Jag träffar så ofta människor som av rädsla för vad andra ska tycka aldrig berättar vilka de egentligen är. För det handlar ju om det, en psykisk sjukdom. Men det är ju också en del av dig som individ. Man behöver inte omfamna den eller tycka om den. Men jag vet att livet kan bli lite lättare om man vågar berätta.
Med det sagt vill jag understryka att jag vet hur svårt det är, jag berättar inte alltid. Men jag har slutat skämmas för den jag är!

Tillsammans skapar vi ett samhälle där samtal kring en eld i skogen eller ett samtal under ett bokat ta-hand-om-det-opererade-knät tid blir ett ärligt samtal. Tillsammans skapar vi en värld där en psykisk sjukdom inte är något konstigare än en stukad fot. Tillsammans skapar vi en jord där vi tar hand om varandra oavsett om du är sjukskriven för hög feber eller för att din hjärna inte orkar med resten av kroppen just nu. Tillsammans skapar vi en befolkning som mår bra inifrån och ut.

Våga berätta! Våga fråga! Våga ta emot!