Djävulen på min axel fick bestämma

Missbruk = okontrollerad eller överdriven användning av något.
(källa: ne.se)

Att sluta upp med sitt beroende/missbruk är vanligtvis inte det svåraste. Det svåraste handlar helt enkelt om att fortsätta upprätthålla till exempel din nykterhet.

För att kunna göra det måste man kanske ändra sitt beteende, sina vanor, sitt sätt att vara. När du väl ha gjort det handlar det om att fortsätta på det spåret, annars finns risken att längtan, lusten till ditt missbruk dyker upp igen.

I dag gav jag fullständigt fan i allt jag lärt mig om mina egna missbruksfasoner, sjukdomar.
Jag lät den lilla djävulen på min axel tala i stället för den vita ängeln på den andra axeln. Jag orkade helt enkelt inte streta emot.

För att ta det från början. Mitt första riktigt långa skov i min diagnos hade jag när jag var, ja det började väl när jag var 12 år och slutade när jag var 15 kanske 16 år. Nämligen anorexian. Då dök djävulen upp på min axel och talade om vad jag fick äta, hur mycket jag var tvungen att röra på mig och hur ful jag var när jag såg mig själv i spegeln. Ju friskare jag blev, alltså ju längre bort jag kom från mitt missbruk, ju mindre blev den där djävulen.
Men rätt som det är kan den dyka upp igen och då gäller det att jag knockar den rejält.

Eftersom jag just nu befinner mig i ett skov mår som bäst när svetten rinner och musklerna arbetar. Därför hade jag planerat att genomföra ett rejält pass på gymmet i dag. Det här handlar inte om anorexian utan mitt bipolära depressiva skov, men det bryr sig inte djävulen om.

Minus 19 grader ute och jag upptäcker att gymmet beslutat sig för att ändra öppettiderna. De stänger fyra timmar tidigare än jag beräknat! Sur, irriterad, grinig, ångestfylld försöker jag förklara för sambon att ”Det handlar inte om dig, jag är inte sur på dig utan mig själv” (ja lät säkert väldigt övertygande).
Dagen hade redan börjat dåligt då sömnmedicinen jag tar gör att jag sover bort hela dagar, framförallt den här dagen.

Så det är där och då djävulen tar över helt.
”Ä kom igen Johanna, 19 minus är väl inget. Ta på dig underställ så fixar du det här”.

Minus 19, underställ i ull, halsduk upp över öronen och kinderna (som en dåtida tågrånare i Vilda Västern), broddar på skorna, lovikkavantar på händerna och mössa neddragen så långt ner i pannan det gick, gav jag mig ut på en 40 minuters springtur.
Emellanåt gick jag för att folk som såg mig inte skulle tycka, vad är det där för tokfan som är ute och springer i det här vädret, men efter ett tag sket jag även i det. Ögonfransarna blev frostiga och den allt mer svettiga och snoriga halsduken över mun och näsa gjorde nog att jag såg ut att ha, ja kanske Thomas Wassbergs skägg.

Det var inte jag som gjorde det där. Det var inte jag som riskerat lunginflammation eller gjort mig till områdets egna motions-orginal.  Nej, det var djävulen på min axel som talade som tog över, men jag tillät det.

Jag hamnade i gamla hjulspår. Jag trodde fram tills i dag att det bara var en tidsfråga innan, inte bara mitt spretiga hår börjat synas över kanten från det mörka hålet, hela jag skulle stå bredvid det där hålet och stirra ner i det och inte som nu stirra upp från det.

Jag är fortfarande sjuk, jag befinner mig fortfarande i ett depressivt skov. Djävulen på min axel fick bestämma i dag och det kanske på sätt och vis var bra.
För en frisk Johanna hade fnyst åt förslaget att ge sig ut i 19 minusgrader för att springa bort sin ångest. En frisk Johanna hade kanske på sin höjd tagit en promenad och resonerat fram med sig själv att det är en dag i morgon också. Då har gymmet öppet så pass länge så du hinner dit. Jag tillåter mig själv att ta det lugnt i dag.

Jag lät djävulen på min axel tala i dag. Men i morgon, ja då kanske jag sprätta i väg den med ett finger eller tillåta att den förminskas (förhoppningsvis).