Båda fötterna ute ur garderoben

on

Japp så är det. Det är slut med att gömma mig från den jag egentligen är, det är slut på att skämmas för vem jag är och det är slut på att oroa mig för vad människor ska tycka, tro eller anse om mig.

Jag heter Johanna Nyman och innehar en ålder på 30 år. Jag bor i Östersund (vissa av er skulle säga Norrland jag säger mitt i Sverige) tillsammans med min sambo. Jag arbetar som journalist.

Förutom allt det där så har jag också diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Precis, jag har en psykisk diagnos, jag har på papper (ja kanske inte bara ett utan ett par) att jag är lite knäpp.

Jag har haft den här bloggen sedan i oktober 2015. Men av rädsla för, just det, vad du som läser ska tycka har jag inte vågat gått ut med min största hemlighet offentligt. För det är just det, min största hemlighet någonsin.

I november ramlade jag också ner i ett stort svart hål, som jag just nu håller på att ta mig uppför. Jag fick ett skov helt enkelt. Eller snarare jag tog mig ett skov (som när en alkoholist tar sig ett återfall). Så nu sitter jag här och knaprar mediciner till tusen och äter en till medicin för att medicinerna jag äter är så många så vissa delar av min kropp börjar strejka. Jag är just nu läkemedelsindustrins gullegris.

I alla det här har modet växt fram, för varje inlägg jag gjort på den här bloggen, så har jag kommit ett steg närmare att gå ut offentlig och berätta vem jag egentligen är, att ta det sista steget ut ur garderoben.

För grejen är den att jag lever med tre nyanser av mitt liv. Svart, vitt och ljusgrått. Så är det att inte ha normala upp och nerkurvor i sitt liv. Jag har höga uppåt kurvor, det är då jag tror att jag mår som bäst jag är manisk/hypomanisk, och jag har rejält djupa dalar, då jag blir riktigt deprimerad och vill ta livet av mig och kan också planera att göra det. Sen har jag de ”normala” perioderna, de ljusgrå, då jag fungerar som vilken som helst, typ. Men för att nå dit måste jag äta medicin, ha kontakt med psykiatrin, ta blodprover, sköta sömn, mat och motion hela tiden.

Att jag väljer att berätta det här för dig, ja du som läser, gör jag i det stora hela mest för mig själv. Jag är trött på att gömma mig helst enkelt. Men jag väljer också att berätta för att jag vill att du, ja just du som läser det här, ska få en större uppfattning, förståelse, kanske sluta känna dig ensam i din egna diagnos, för hur det kan vara att ha en psykisk diagnos, att emellanåt lida av psykisk ohälsa. För jag vill att det ska bli lika naturligt att säga att man mår psykiskt dåligt som att säga att du lider av migrän.

Därför väljer jag att kasta ut mitt liv här. Hur du ska tolka det? Ja det vet du bäst själv. Själv känner jag mig just nu bara så jävla stolt över mig själv att jag faktiskt gör det här. Att jag slutar att skämmas över vem jag egentligen är. För den jag egentligen är, är ju just det Johanna Nyman. 30-årig individ som bor i mitten av Sverige och som har den psykiska diagnosen, bipolär sjukdom typ 2.

3 kommentarer

  1. Maggan skriver:

    Jag tycker du är fantastisk! Och vad skulle världen vara utan ”oss” som är lite knasig? Jag vet, att den skulle vara färglös och tråkig. Vad skulle den ”vanliga” människan prata om, om vi inte fanns?
    Var stolt för att du är den du är med alla dina ”ups and downs”!

    Gilla

    1. tudelad skriver:

      Tack Maggan! Dina ord värmer!

      Gilla

  2. Pernilla skriver:

    Starkt, Johanna! Du är stark som urberget! All kärlek till dig! ❤
    Pernilla

    Gillad av 1 person

Kommentarsfunktionen är stängd.