Lördag kväll: Festen är redan i gång. Musiken på stereon går varm och vinflaskan är uppkorkad. Kläderna sitter perfekt och det är fullt fart nu. Dagen har gått i ett och det här är belöningen. Nu jävlar…

Eller. Lördag kväll: Kvällsmedicinen intagen. Vattenglaset påfyllt för att nästa utrymme i dosetten om en stund ska tömmas. Jag är trött i kroppen, men i huvudet går det runt. Kläderna sitter som…ja som typ myskläder ska göra, ingen passform men fyller sin funktion. Bredvid vattenglaset ligger den. Den gamla goda Kalle Anka pocketen, som ryggen ännu inte är bruten på. Nu jävlar…Nu ska här plöjas serier så att huvudet slutar spinna.

Jag blir avundsjuk på mig själv. Hade det varit för, ja säg fyra år sedan, hade natten hägrat och jag hade skakat på huvudet åt min trötta kropp efter en dag av diverse olika aktiviteter. Ett nej kunde lätt bli ett ja med rätt sorts övertalning. Men det var innan en månad på Säters sjukhus (Läs mer under kategorin ”Vi tar det från början”).

I perioder var livet verkligen som en fest, ett liv på 24 timmar lite nu och då.
Just nu känns den tiden väldigt långt borta. Jag tar en klunk av mitt vatten och rabblar, en dag i taget, en dag i taget.
Eller som det också tjatas på en från diverse olika håll lev i nuet. Om det är något som är riktigt jäkla svårt att göra som bipolär, oavsett om du har en svart eller vit period (depressiv eller manisk/hypomanisk) så krävs det, i alla fall för mig, en sådan fruktansvärd hjärnkapacitet att leva i nuet, ”Men ställ dig och diska och tänk bara på hur diskborsten skrubbar bort smutsen och hur diskmedlet löddrar. Tänk bara på det”.

Jag kommer alltid att sakna mina maniska perioder därför att allt är så ljust, härligt, bekymmerslöst då. Men jag kommer alltid vara medveten om att de maniska perioderna alltid följs efter av en svart depressiv period.
Just nu lever jag i någon sorts limbo mellan allt och ingenting. Jag jag är bitter! Hade jag suttit ensam i en stuga mitt ute i skogen hade jag skrikit högt. Skrikit ut min frustration och min förbannade trötthet på att inte, inte än, få vara mig själv.

Det klumpar sig i halsen när jag ser en sådan där amerikansk film på tv som kom ut direkt på dvd utan att passera biograferna. Jag undviker att tänka allt för mycket på hur jag egentligen mår, för då mår jag bara ännu sämre. Det är först när dörren på psykiatrin stängs och frågan ställs som jag inte orkar längre. Jag suckar åt mig själv när ännu en medicin hämtas ut på apoteket och personalen ler mot mig och säger: ”Ja det där blev ju gratis för du är ju uppe i högkostnadsskyddet nu”.
Känslan är inte densamma som när du får visa dit leg på Systembolaget fast du är 30, det är liksom tvärtemot den känslan.

Jag tänker återigen på att det är lördag kväll och försöker ta en dag i taget och leva i nuet. Men va f…
Ge mig mitt liv tillbaka, ge mig mitt ljusgråa liv tillbaka!