Om allt faller på plats

”Du har diagnosen bipolär sjukdom och det pekar mot att du är en typ 2”.

Orden är överläkaren på Säters sjukhus. En person jag träffar för andra gången i mitt liv, i ett stort avlångt ljust rum med ett sådant där stort konferensbord i mitten. Jag får mitt livs chock.

Proppad med diverse mediciner plus någon ECT- behandling sitter jag och försöker fatta vad den där överläkaren precis påstått. Jag psykiskt sjuk! Ha, ja hej du…

Men efter acceptans, färre mediciner och ex antal ECT-behandlingar senare inser jag vilken fantastisk chans jag fick precis där och då. Jag har på papper att jag har en livslång sjukdom vilket under lättar betydligt för mig själv men också sjukvården. Men framförallt ramlar hela mitt liv på plats.

Återkommande ångest sedan typ sex eller sju års ålder får en förklaring. Varför jag med mammas hårband försökte strypa mig själv flera gånger, vilket var en omöjlighet. Det går inte att med bara ens egen kraft ta livet av sig själv på det viset. Varför jag på allvar fundera på att bli nunna när jag var typ 10 år, det verkade ju vara så lugnt och skönt och jag skulle bara behöva ägna mina tankar mot ett håll, nämligen uppåt.

I dag när jag levt med min sjukdom ett par år och just nu när jag befinner mig i den lite mer mörkgrå perioden kan jag förstå att jag inte bara har fått den här sjukdomen hur som. Den finns i mina gener, den finns i släkten.
Ett uttryck som vi slänger med ganska ofta i familjen är: ”Ja du är ju en Nyman”, med andra ord det är inte konstigt att du är som du är.
I mina allra mörkaste kan jag kasta skit på mina släktingar och tänka vem fan det var som gav er rätten att passa det här vidare till mig!

Jag har tagit steget och berättat. Jag pratar om det som mina släktingar möjligtvis har tyckt är tabu och något man ska hålla inom familjen. Därför passades ingen kunskap om sjukdomen vidare till nästa generationer som fick det bipolära injicerat i vener och ådror.

Jag hatar att jag har en diagnos, kan inte påstå att jag tycker att det är en gudagåva. I alla fall inte när en depressiv period smyger sig på. Så därför skulle jag, om det gick, förhindra att den sprids vidare till en annan generation. Men tyvärr finns det inget botemedel mot bipolär sjukdom, he då hade jag nog inte suttit här med den här bloggen. Det enda lindringen som finns är att jag vet, jag kan och jag vet hur den här sjukdomen fungerar.

Så om jag fortsätter prata om det, fortsätter sätta ord på hur jag känner kanske chocken och orden från en överläkare bli så chockartad att mina framtida släktingar ska behöva känna sig som en våtfläck på det blankpolerade sjukhusgolvet.

För när allt faller på plats det är då de sista pusselbitarna täpper till de så mörka och de så allt för ljusa fläckarna på livskartan.