Det har gjorts studier i ämnet och resultaten är inte förvånande. Personer som har en psykisk sjukdom, framförallt personer som slutenvårdats för en psykisk sjukdom, har en förkortad livslängd med upp till 15 år.

Alkoholism är nära inkopplat till de siffrorna. Medan risken att förkorta sitt liv genom självmord är som störst för så kallade affektiva sjukdomar, som bipolaritet.

Det här är resultat av forskning, känd forskning. Ändå kan jag uppleva att just det, just det som ligger nära tillhands för många med psykisk ohälsa,  livslång medicinering, risk för ökad alkoholkonsumtion, frånvaro från arbetslivet, sämre pension, sämre livsförmåga etc. är något man från sjukvårdens håll, är något som psykiatrin fortfarande står och kliar sig i huvudet över.
Ändå är de där, svaren, de finns rakt framför dem.

Om psykisk ohälsa togs mer på allvar i det svenska samhället kanske inte medellivslängden skulle sänkas med 15 år på grund av att du har just en psykisk sjukdom.

Mycket av sådant som jag kan anse är kommuner, landsting och stat ansvar att sköta är det i dag frivilliga organisationer som har hand om.

Själv suckar jag för mig själv när jag inser att jag åter igen är tvungen att ringa till min kontaktsjuksköterska, förklara åter igen att jag inte alls mår speciellt bra av att inte få något besked om huruvida jag ska vara fortsatt sjukskriven eller inte, att nej, jag vill få reda på hur det blir innan den nuvarande sjukskrivningen tar slut, och nej jag kan inte tolerera att det krävdes sex samtal för att receptet jag bad om för en vecka sedan skulle bli utskrivet i dag och inte i morgon.

Som journalist är jag van att ligga på, kräva svar, att inte ge mig, att vara frågvis. Jag gör allt det här också, även när jag som nu är sjukskriven för ett depressivt skov,  om så krävs.
Men det är jag. Vad händer med de personer som inte orkar, inte vet hur man ska gå till väga, som i slutändan väntar, bugar och bockar.

Om det finns något som man vill som patient så är det uppriktiga besked, hjälp och bli tagen på allvar.  Som patient med en psykisk sjukdom så är allt det där dubbelt så mycket värt.

Vi mår allt sämre psykisk, den svenska befolkningen, men vad gör man egentligen åt det på ändå enskilda sjukhus?

Det är klart att jag vet att det handlar om resurser, antalet personal, antalet lokaler, ja allt sådant som krävs för att ha en bra psykiatrisk vård. Men det handlar minst lika mycket om insikt, att du läst journalen till patienten som sitter framför dig,, att du förstår sjukdomsbilden hos de patienter du träffar eller att du bara tar dig tid för att lyssna.

Ja det finns en risk att jag kommer leva ett par år kortare än du på grund av min psykiska sjukdom, och ja det finns en ganska stor risk att allt fler personer i Sverige kommer ta sina liv i framtiden och ja, sjukvård kostar det genererar inga pengar i det korta loppet.

Men det är kanske så det ska vara?