Det finns tillfällen, i vad jag tror, varje människas liv då man som person och individ tvivlar på vem man egentligen är. Det gör jag med jämna mellanrum.

Vem fan är jag, helt enkelt.

När jag från början började äta min medicin, ta in i mitt huvud att jag har en diagnos, så kom en av mina stora kriser i mitt liv på väldigt kort tid.
Den första krisen kom som på beställning när läkare och sjuksköterskor trängde in i mitt huvud och berättade att så som jag var berodde på att jag hade en sjukdom. Jag var alltså inte den jag var för att jag upplevt, uppfostrad eller blivit hatad eller älskad. Jag fick reda på att jag var den jag är för att mitt psyke inte fungerar som andras, att kopplingarna däruppe inte riktigt är som på alla andra.

Andra krisen handlade om vem jag hade varit och vem jag skulle hädanefter bli tvungen att bli. Japp, tjohoo, det där är inte alls jobbigt att inse.

Nu, just nu, är jag tillbaka i tvivlarnas land, där jag ifrågasätter mig själv utifrån utseende, intresse, intelligensens, ja till och med musiksmak. Vem fan är Johanna Nyman?

Att jag tvivlar nu hör väl liksom till i min sjukdomsbild. Men det är inte speciellt kul för jag ifrågasätter hela mitt jag.

Men hur sjutton kunde du börja tvivla på dig nu, såhär, helt plötsligt?
Ja du, det är skrattretande. Mina tvivel har så enkelt som att göra med vilken musik jag valde på Spotify i samband med pågående matlagning. Jag valde lågmäld, romantiserande, deprimerande musik. Jag valder den inte egentligen utifrån musiken utan för texterna.

När jag mår bra är det musik som lyfter mig som spelas i lurarna eller högtalarna. Tunga gitarriff, höga bastoner, snabba tangenter. Jag väljer hårdrock framför akustisk, jag väljer pop för den gör mig glad jag väljer den inte för texterna, musik från förr för att fjortisen från förr vill det inte för att 30-åringen vill vara sofistikerad.

Jag har tre jag, det är de tre nyanserna. Jag väljer, gör och bestämmer på olika sätt under de här perioderna. Så vem fan är egentligen Johanna Nyman?

Jag är ganska trött på mig själv just nu. Oändligt less. Men det är så det är, att vara jag, att vara Johanna Nyman, vissa stunder.