Sätt ord på det du känner och du kommer må bättre efteråt.

Så är det. Att ha som vana att uttrycka mina känslor utanför mitt huvud är A och O för mitt tillfrisknande men också för att jag ska kunna fortsätta hålla mig frisk(are).

Tyvärr ser verkligheten inte alltid ut som man anser att den borde se ut. Jag tillhör öppenpsykiatrins affektiva avdelning och där sitter det långt ifrån en person bakom varje dörr som har utbildning eller tid för samtalsterapi. För att jag till exempel skulle få möjligheten till samtal nu i mitt depressiva skov fick jag först gå på ett bedömningssamtal hos den kontaktsjuksköterska. Det för att denna skulle kunna göra bedömningen om jag hade så pass stora problem så att jag skulle få möjlighet att träffa kontaktsjuksköterskan mer än en gång. Att jag egentligen själv vill få prata med en av de få psykologer på avdelningen finns överhuvudtaget inte med som ett alternativ.

Nu hade jag ”turen” att må så pass dåligt att jag med jämna mellanrum får träffa min kontaktsjuksköterska och sätta ord på det jag känner. Att jag egentligen vill ha KBT-terapi (eftersom det fungerar bäst på mig) finns det ingen möjlighet till.

Men jag känner mig tacksam att jag ändå får träffa en person och prata om hur jag mår, inte alla får den turen. Så när jag lyckas, som vid gårdagens samtal, fånga sjuksköterskans uppmärksamhet på riktigt för först gången sedan många träffar tillbaka, blir mitt behov av dennes uppmärksamhet något sjukt.

När jag efter drygt en halvtimmes samtal står jag ute