Eller, rädslan för att allt ska slå över.

För det är just det som allt det här handlar om. Att jag varken ska bli för ledsen eller för glad. Jag ska hela tiden ligga på ett mellanläge, då mår jag som bäst.

Det har gått en tid nu sedan jag brakade igenom. Det har gått en tid med de ex antalet fler tabletterna i min dosett. Jag är på väg uppåt igen helt enkelt.

Men jag är långt ifrån tillbaka på banan. Mina dagar består ofta av att tvinga mig själv ut i verkligheten och göra minst en aktivitet under varje dag. Aktiviteten kan vara att jag kör ett pass på gymmet eller att jag åker i väg för att handla eller att jag bara tar en promenad förbehållslöst medan jag pratar med, som det oftast blir, min mamma i telefon.

Men så kommer det riktigt bra dagar. Jag har mer ork, mer lust och plötsligt har jag gjort mer än en aktivitet den dagen.

Nu tänker kanske du att, ja ha men det är väl bara bra, det kan väl inte vara så farligt om hon har mer lust och ork och gör mer saker.

Nej det behöver inte vara ett problem. Men jag måste också aktivt arbeta för att det INTE ska bli ett problem.

För den bästa vägen tillbaka är sakta uppåt. Inte gå från lite bra till, ja just det, hypomanisk/manisk.
Jag är SKITRÄDD för att det ska bli så. För då handlar det plötsligt om att ta ner mig på jorden igen så pass försiktigt så att jag inte rasar ner i lika hög fart som upp. Det kan bli en jäkla berg-och-dal-bana om det skulle inträffa.

Så när jag på kvällen ligger i sängen, pulsen rusar och adrenalinet är skyhögt och medicinerna som ska utjämna mitt mående, så kallad stämningsstabiliserande medicin, inte hjälper då blir jag rädd. Jag får intala mig själv att inte kliva upp för att klä på mig för att ge mig ut i vinternatten för att springa, eller röra i hop den där brödmixen och baka ett bröd…

Så nu ska jag försöka våga utmana mig själv aktivitetsmässigt och analysera resultatet av utmaningen efteråt. Jag måste ta steg för steg och blir det ett för stort steg så att pulsen eskalerar och adrenalinnivån skenar ja då blev det nog för mycket den dagen. Ett mindre steg dagen därpå får det bli för att allt inte ska skena.

Jag får bli glad men inte för glad helt enkelt. Allt ska göras i lagom takt och i lagom mängd och jag måste intala mig själv att jag kommer bli friskare, det måste bara få ta lite tid.